En och en halv timme in i filmen skenar korna när en bil fräser förbi. Äntligen lite fart tänker jag, men den stillar sig strax. Änglagård för tredje gången är en trög historia, med till största delen segt skådespeleri, noll manus och en historia man inte berörs av. Miljöerna, några komiska scener och nästa generation Nutley räddar något. Dottern Molly visar sig vara ett ämne för framtiden, men hon har tyvärr inte huvudrollen.
Hennes föräldrar Colin Nutley, regissör, och Helena Bergström, huvudrollsinnehavare, tycks däremot inte ha ärvt talangen. Regissören Colin Nutley fick rykte om sig efter första filmen om Änglagård, 1992, att han kunde gestalta den svenska folksjälen. Bättre kunde nog inte ens Sverigedemokraterna uttrycka det. Fast vad är en svensk folksjäl? Att döma av filmerna handlar det om vackra sommarvyer med sjöar, ängar och skogar i Västergötland där innevånarna är kluriga original eller njugga, främlingsfientliga (mot alla utsocknes, ett par adopterade barn går dock tack och lov bra) tråkmånsar som älskar att åka i gamla bilar. Här har tiden stannat för länge sedan och Amazon är en Volvo och ingen näthandel. Man undrar var detta Sverige finns. . .
Dock har man ”sociala medier” där huvudpersonen Fannys dotter Alice får upp en tråd om sitt ursprung. Detta drar återigen igång frågan från första filmen: vem är Fannys pappa egentligen? Och för att driva arvssynden vidare i 2010-talet, vem är Alices far? Och, viktigast av allt, vem bryr sig?
Första Änglagård var inget mästerverk, men en film med en stämning från flydda dagar och ett fint skådespel av många av våra största. Uppföljaren från 1994 visade att inget fanns att tillägga och den nya gör detta än mer övertydligt.
Filmen startar med en begravning och det kunde gott ha gällt hela filmen. Nutley lyckas inte hålla ihop det hela. Hans förkärlek för skådespelarimprovisationer gör att vissa av rollinnehavarna blir mer eller mindre ofrivilligt komiska, andra spelar känslosamt och ytterligare andra tycker att det är viktigt att gång på gång påpeka att det gått sexton år sedan sist, inte femton.
Filmen är en ohöljd självhyllande publikfriare med mängder av klipp från de tidigare filmerna. Saker förklaras och återblickas ständigt. Bäst är filmen när man ser människorna växa och mogna en stund och att den är så tillåtande.
Tyvärr också alltför tillåtande mot sig själv. Den här filmen hade varit bäst ogjord.