Medvetet skruvad

Fem amerikanska ungdomar åker till en avlägsen stuga i skogen för en weekend i syndens och spritens tecken. Väl på plats upptäcker de att stugan har inbyggd övervakningsutrustning och en ovanligt läskig källare. De rycker på axlarna, och låter festen börja. 

Samtidigt bevakas varje steg de tar från en underjordisk kontorsmiljö styrd av två gråa kamrerstyper (Richard Jenkins och Bradley Whitford), med möjlighet att via mekaniska hjälpmedel påverka ungdomarnas allt mer skräckfilmsklyschiga beteende i olika riktningar. Vad är egentligen syftet med den uppenbart riggade stugan? Och varför utspelas likartade skräckfilmsklyschor på andra platser i världen (däribland Sverige) samtidigt?

På affischen till The cabin in the woods ses en stuga sväva fritt med våningsplanen skruvade i olika lägen och fastsatta i varandra på ett sätt som gör det svårt att veta vad som är upp och ned. Man behöver inte vara Einstein för att förstå symboliken. Joss Whedons film är – för att det är hans film är väldigt tydligt trots att han bara producerat och skrivit – så skruvad och har så många bottnar att hälften vore nog. Att definiera den är närmast omöjligt, det finns skräck, kontorssatir, konspirationsthriller och framåt slutet ett sådant överflöd av splatter att det i slutänden mest blir geggamoja.

Det är inte det att jag ogillar The cabin in the woods, tvärtom har jag trevligt under större delen av filmen och ett par gånger lyckas den skrämma mig rejält, men det stör mig att den är så medvetet skruvad. Det är så uppenbart redan från första scenen att vi inte ska förstå vad som är i görningen, och att det inte bara väntar en oväntad vändning, utan troligen två eller kanske till och med tre.

Och frågan är: Om en oväntad vändning är väntad, hur oväntad är den då?