Videon är inte längre tillgänglig
Som vanligt, frestas man att säga, lyckas danska regissören Susanne Bier få med häpnadsväckande mycket i sitt filmande, så också i sin nya film Hämnden: kärlek, förhållandet far-son, bistånd, spännvidden mellan gott och ont - är våld till exempel alltid av ondo? Och så förstås begreppet hämnd.
Bier ställer liksom i filmen Efter bröllopet en idealistisk världssyn mot en påtvingad pragmatisk. Här möter vi läkaren Anton (Mikael Persbrandt) som lägger ned det mesta av sitt engagemang på att hjälpa flyktingar i Afrika. Hemma i Danmark förtvinar hans äktenskap och den tioårige sonen Elias får allt svårare att klara av mobbarna i klassen. Tills han får en ny kompis, Christian ...
Denne Christian har just förlorat sin mor och flyttat från London tillbaka hem till Danmark med sin far, diplomaten Claus. Christian bär på en stor dos av oförlöst sorg och aggressivitet som nu blir en katalysator för en lång rad allt mer våldseskalerande händelser. Till slut innebär det dödlig fara för de inblandade.
Susanne Bier har hittat sin perfekta rollbesättning. Särskilt imponeras man av William Jønk Nielsen som spelar Christian. Denne lyckas få sin rollfigur att ligga på explosionsgränsen av frustration och ställer Persbrandts roll lite i skuggan, en mästerlig prestation om någon eftersom denne är riktigt bra här, och han är tydligt berättelsens motor. Då gör ändå övriga, med ett par av vårt södra grannlands bästa skådespelare i spetsen, genomgående en fin insats, inte minst även Markus Rygaard som Elias.
Bier och manusförfattaren Anders Thomas Jensen (som bland annat också gjorde manus till Efter bröllopet och Bröder) lyckas utmärkt med att gestalta svårigheten med att vara en ”god”, idealistisk, människa i en ”ond” värld. Det hela får en tydlig parallell när Anton får ta itu med soldaternas övergrepp på flyktingarna och sedan hantera en våldsbenägen man på hemmaplan. Lägg till mobbningen i skolan.
Man får naturligtvis inga enkla svar, det finns ju inga. Men filmen utvecklas till en mycket gripande och otäckt spännande dramathriller. Samtidigt som den är en tankeväckande idéfilm är den så skickligt hopkommen att man sitter som fastnaglad i biofåtöljen. Filmen tar tag extra starkt som alltid när det är barn i fokus som far illa. Susanne Bier vet också hur man får åskådaren att bry sig fullt ut.