What to expect when you’re expecting är ursprungligen titeln på en bok från 1984 som har blivit något av en amerikansk graviditetsbibel, en guide som ”alla” blivande mödrar i USA läser.
Ur detta 600-sidiga standardverk har idéerna till denna film hämtats, och jag kan inte för mitt liv förstå hur ett så pass mångfacetterat, allmänmänskligt och tacksamt ämne som graviditeter har kunnat resultera i en så pass ljummen och temperamentsfattig komedi som den här.
Skådespelarensemblen är det inget fel på. Jennifer Lopez spelar den gulligt barnkära tjejen, Cameron Diaz den kaxiga bruden och Elizabeth Banks den husliga kvinnan med överdrivet kontrollbehov.
Männen hamnar, som alltid när det handlar om havandeskap, mer i bakgrunden i form av en grabbig pappagrupp som filmen igenom promenerar med sina barnvagnar i bredd till tonerna av stenhård gangsterrap.
Här och var glimrar det till av underhållande stunder, som när det går upp för förstföderskorna att graviditeten minsann inte bara är en ljuv och längtansfull period då den blivande mamman kan njuta av sin kvinnlighet och känna sig som en vacker och äppelkindad urmoder medan hon kärleksfullt smeker sin växande mage.
Hon kan lika gärna känna sig som en överdimensionerad hormonhäxa som svettas, stönar, stånkar och småfiser i en långdragen och svåruthärdlig kropps- och själsförändringsprocess som aldrig tycks vilja ta slut.
Mellan dessa rättframma dråpligheter är det emellertid ganska långt och vi får ta del av många blodfattiga klyschor och berättelser som ligger långt från de flesta människors vardag.
Det är lite fånigt att kritisera en amerikansk film för att vara för amerikansk, men som europé har jag ändå väldigt svårt att relatera till flera av de problem som tas upp här.
Bland annat gör man ett stort nummer av huruvida man ska låta omskära pojkbebisar eller inte. Att lämna kvar förhuden beskrivs som kontroversiellt och lite rebelliskt.
Vidare så beskrivs det utförligt vilket enormt ”identitetsproblem” det innebär att ha en framgångsrik far som bor i en enorm poolvilla och som strör sedelbuntar omkring sig.
Som man känner jag mig också något främmande inför alla dessa östrogenstinna scener där kvinnor i blommiga klänningar går upp i falsett varenda gång de sammanstrålar på rosaskimrande pusskalas som de kallar för babyshowers.
Tyvärr är komedin så medioker och ljummen i övrigt att den troligen inte ens fungerar särskilt väl hos sin verkliga målgrupp, de unga, amerikanska mammorna. I vår del av världen finns det ännu färre anledningar att gå och se den.