Sam Taylor-Wood har i sin film Nowhere Boy valt att fokusera på den yngre John Lennon. Greppet i sig är intressant, men porträttet av John hamnar många gånger i skymundan för att i stället lämna utrymme åt de kvinnor som han slets mellan i unga år, sin moster Mimi (som han växte upp hos) och sin biologiska mamma Julia.
Historien börjar med att vi får ta del av Johns relation med sin morbror. Vi får se de båda skoja frisk med varandra, ända fram till morbrodern tragiskt faller ner och dör, bokstavligen. John lämnas nu ensam med mostern Mimi, men söker sig allt oftare till sin betydligt mer frigjorda mamma Julia. De två systrarna är varandras motsatser, men de båda delar en enorm kärlek till John. Regissörens sätt att skildra Johns relation med sin biologiska mamma indikerar en incestuös ton, som Taylor-Wood aldrig riktigt närmar sig och som därmed skapar ett splittrat uttryck.
Den reserverade och slutna mostern visar inte särskilt mycket känslor, men vad hon känner för John går inte att ta miste på. Kristin Thomas Scott, som spelar Mimi, fångar sin karaktärs många sidor på ett fint sätt. Detaljarbetet i filmen är många gånger klanderfritt, som att mosterns färgval på sin klädsel förändras i takt med hennes välbefinnande.
Tyvärr stressas dock ofta berättelsen fram, för att sedan bitvis drabbas av ganska långsamma partier. Ett annat problem är att vi aldrig släpps in i den musikaliske Johns liv som låtskrivargeni. Faktum är att i Aaron Johnsons porträtt av legenden ser vi inte ett spår av Lennon, vilket naturligtvis ligger filmen i fatet.