I filmens inledande scen kliver en familj på ett tåg och upptäcker att de fått sina sittplatser utspridda. Desperat försöker mamman i familjen flytta på fyra resenärer som sitter vid mer åtråvärda platser kring ett bord, där hon i stället vill samla sin familj. Jag vet inte om det är meningen att man ska sympatisera med mamman här, i så fall skulle jag vilja påstå att Delpy misslyckas. Det finns väl knappast något mer irriterande när man åker tåg än människor som inte bokar de biljetter de vill ha, utan sedan ska ägna sig åt att flytta runt halva vagnens resenärer efter egna behov. En mycket trovärdig scen alltså. Samtidigt skulle man också kunna se det som att Delpy lyckas väcka alla konventionella sidor hos åskådaren genom att placera oss i denna sits. Jag menar, eftersom hon själv är så härligt frigjord och luftig.
Jag minns en sommar är Julie Delpys (som här både agerar, skriver och regisserar) fjärde film. I centrum står 11-åriga Albertine (Avarez). Karaktären bygger på Julie Delpy själv som barn och hennes minnen från sommaren 1979 (Delpy själv spelar här Albertines mamma).
En sommar som präglades av oron kring vart den amerikanska rymdstationen Skylab skulle störta. Temat i filmen är en familjesammankomst ute på landet där tre generationer samlas för att fira farmor Amandines födelsedag.
Tillställningen kantas av dessa släktingars sammandrabbningar och stämningen är synnerligen fransk, lättsam och babblig. Det är en släktträff vi får ta del av och en samling minnen, för här finns egentligen ingen berättelse att berätta. Det äts, dricks, sjungs och bråkas. Delpy är skicklig på replikskiften och dialogen flyter fint, men i övrigt är det en tunn historia. Delpy berättar rörigt och i hög hastighet om ungefär allt och inget. Och till skillnad från Woody Allen så blir samtalen aldrig vare sig särskilt intellektuella eller intressanta.