Visst har han alltid haft en ojämn produktion, men även hans sämre filmer har varit sevärda. Nu har han vid snart fyllda 76 år fått sin största publiksuccé någonsin i USA med sin senaste, Midnatt i Paris.
Här är Woody Allen på sitt bästa humör och det är med ett vemodigt lättsinne han har gjort denna romantiska komedi. I centrum finns Gil (Owen Wilson), en ung amerikan som vill bli författare, men som har svårt att få fart på sina drömmar. Han är i Paris på ett slags pre-förlovningsresa med Inez (Rachel McAdams). De visar sig ha helt olika idéer om framtiden och slitningarna blir allt större, särskilt sedan hennes föräldrar och ett par vänner anslutit. Här briljerar Michael Sheen som outhärdlig besserwisser.
Gil börjar vandra runt i staden på natten och tas med på en tidsresa till Paris på 20-talet. Där får han möta ett stort antal av den tidens - och nutidens - stora: Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Alice B Toklas, Cole Porter, Pablo Picasso, paret Fitzgerald och många fler. Gil blir oerhört inspirerad och hans skrivande tar fart samtidigt som förhållandet med Inez krackelerar. . .
Woody Allen berättar om allas vår nostalgiflykt med lätt och självklar hand. Han levererar den ena träffsäkra scenen efter den andra. Få kan som Allen skildra förvirrade män i skrattspegeln och här är det gott om sådana. Rollbesättningen var oväntad - Owen Wilson brukar mest spela odräglig slacker och här visar han att han kan så mycket mer. Även i övrigt är det bra tillsatta roller, fast skildringen av miljöerna och de historiska personerna tar över ganska mycket.
Woody Allen visar att det är långt kvar tills att han kan räknas bort. Midnatt i Paris är inte hans bästa film, men den bjuder på många skratt och en stunds eftertänksam verklighetsflykt, till utsökt musik och vackra bilder dessutom. Man förlåter honom att en del av filmen är som en ganska typisk turistbroschyr över den vackra staden.