Långdragen Liza Marklund-filmatisering

Journalisten Annika Bengtzon (Malin Crépin) blir vittne till ett mord under Nobelfesten som hon bevakar för tidningen Kvällspressen. Hon fortsätter sin egen privata utredning och blir allt mer övertygad om att det rör sig om ett insiderjobb inom Nobelkommittén, snarare än ett terrorattentat med kopplingar till Al-Qaida.

Nästan tio år efter senaste filmen om Annika Bengtzon är det dags igen. Först ut i filmatiseringen av Liza Marklunds böcker är Nobels testamente – den enda som går upp på bio. Dess fem efterföljare kommer att släppas direkt på dvd.

Nobels testamente är en film som går i svart. Scenerna utspelar sig på ett dunkelt stadshus, i Karolinska sjukhusets mörka korridorer, på en mörk parkeringsplats, men det behövs mer än släckta lampor för att hålla nerv i en thriller. Trots att filmen bara är en och en halv timme lång känns den omotiverat utdragen eftersom den ändå inte försöker sig på några djupare karaktärsskildringar. Istället satsar teamet på att skapa en klassisk deckarfilm där vi ska sitta på helspänn. Det blir dock sällan särskilt dramatiskt, mycket av filmen är en bokstavlig transportsträcka där Malin Crépin är på väg till någon annanstans i Stockholm.

Den komplexitet som finns kring karaktären i Liza Marklunds böcker försvinner i Peter Flinths filmatisering. Filmen verkar förlita sig på att alla som ser den redan känner till hjältinnan. Därmed faller även det som är behållningen med Marklunds böcker – deckarhistorierna i sig har aldrig varit det mest intressanta. I Nobels testamente är mordskrönan inte bara osannolik, den är dessutom stundtals osammanhängande och saknar den finess som krävs för att en suggestiv thriller ska kunna bli riktigt bra. Istället känns Nobels testamente som en påkostad tv-film, men inte så mycket mer.