Laddad relation i närbild

För varje ask som öppnas i denna film verkar den innehålla en ny. Svaret på varje fråga föder två nya frågor. Och, ja, det är oerhört stimulerande. Och, ja, det är också en smula irriterande att aldrig få något slutligt svar. Filmen Möte i Toscana är alltså som livet är mest, bara mer välspelat, när Abbas Kiarostami leker med identiteter.

En engelsk författare är i Toscana för att presentera sin nya bok som har tesen att kopian är lika bra som originalet, om detta är bra så är kopian det också. Där möter han en fransk kvinna och något uppstår, frågan är bara vad?
Regissören Abbas Kiarostami vill att vi ska tänka själva och det är en stor utmaning han bjuder på. Just som man tycker sig ha fått ett grepp om parets relation förändras den: har de just träffats och inleder sitt förhållande på detta sätt, eller har de i själva verket varit gifta i 15 år och inte träffats på länge. Tja, jag vet inte, vilket är både utmanande och retfullt.

Förutom att filmen är multinationell i sig med iransk regissör, fransk storskådespelare, engelsk operastjärna och utspelas i Italien är dialogen omväxlande på engelska, franska och italienska. Det säger något om Abbas Kiarostami talang att det aldrig blir effektsökeri av det hela. Hans film är i stället en elegant utförd film med ett vackert foto, trots att sällan låter ens det sköna Toscana få någon större roll. Han filmar hellre i närbilder på de medverkandes ansikten.
Filmen igenom diskuterar paret som det verkar hela tillvaron: konsten, åldrandet, relationer, barn, livet. . .

Juliette Binoche kan lägga ytterligare en stor rolltolkning till sin långa meritlista. Här excellerar hon i snabba omställningar och det är i mycket hennes ansikte som driver filmen. Hon är helt enkelt fantastisk. Mer oprövade operabarytonen William Shimell spelar oväntat skickligt han också och blir den sparringpartner hon behöver.
Möte i Toscana är en subtilt explosiv film som kräver uppmärksamhet i varje minut. Det är också en romantisk film i ett slags inverterad form