När teamet bakom förra årets stora tjejfilm Sex and the city 2 ville spela in i Abu Dhabi så fick de nobben. De ogifta karaktärernas sexuella utsvävningar ansågs anstötliga av myndigheterna i Förenade arabemiraten som i stället övertalade filmteamet att använda Marocko som inspelningsplats.
Gänget bakom årets stora grabbfilm lär däremot inte ha haft några problem med att spela in Baksmällan del II i Thailand. Även om konungariket i sydost har arbetat både hårt och framgångsrikt med att tvätta bort den gamla nidbilden av landet som syndens näste i Asien så har de samtidigt haft nytta av den.
När ett gäng amerikanska män med dollar på fickan nu ger sig in i Bangkoks red light district på vita duken så råder det ingen tvekan om att det kan vara lukrativt för landets turism.
Inte minst eftersom dessa sliskiga skumraskscener kompletteras med underbara helikopterbilder på södra Thailands mäktiga karstlandskap. I Thailand finns något för alla, är budskapet.
Trion från den kritikerrosade succékomedin Baksmällan har rest dit för att fira av tandläkartönten Stu Price innan han ingår det äkta ståndet.
Med den förra mardrömssvensexan i färskt minne ser doktor Price fram emot en lugn semester i goda vänners lag. I stället vaknar han upp i ett nytt baksmällekaos med halva ansiktet täckt av en ful Mike Tyson-tatuering.
Liksom i första filmen gäller det för killarna att steg för steg nysta upp vad som egentligen hände den där ödesdigra natten. Skottlossning, kokainöverdoser, en amputation utan bedövning och fullbordat analsex med en hermafrodit är bara några av de extrema erfarenheter som männen visar sig ha dragit under påverkan av bland annat muskelavslappnande medel och adhd-medicin.
Allra roligast i denna svindlande resa mellan smaklösheter är inte helt oväntat Zach Galifianakis i paradrollen som morsgrisen Alan Garner. Han är en fåfäng primadonna men ser ut som en slashas och har en attityd till livet som man bara hittar hos fyraåringar, en naiv aningslöshet parad med en extremt självupptagen framtoning.
Faktum är att samtliga roller är välspelade i den här filmen och det finns flera scener att skratta sig fördärvad åt, åtminstone om man tillhör dem som tycker att det ser skojigt ut när en apa röker. Gör man inte det är man nog onåbar för den här sortens humor.
Samtidigt finns det mycket att reta sig på, som att prostituerade och strippdansöser betraktas som självklara inventarier i svensexemiljön, eller att man över huvud taget kan vara så urbota grabbig och korkat pubertal vid fyllda fyrtio som dessa män faktiskt är.
Medan de rosaskimrande Sex and the city-filmerna stärkte känslan av systerskap hos stora delar av målgruppen så får den här testosteronstinna ”bromance”-filmen mig snarare att sky manlig vänskap som sådan, och det tror jag inte var filmskaparnas syfte.