I sin andra solofilm har Captain America gått från att vara en frejdig hjälte med matinétendenser till något av en superhjältarnas James Bond. Konspirationerna flödar och mycket lite är som det verkar. Samtidigt kokar helheten nästan över av påkostad och snyggt iscensatt action.
När vi nu återknyter bekantskapen med Steve Rogers är det full fart från första bildrutan. Franska terrorister har kidnappat ett antal agenter från underrättelseorganisationen S.H.I.E.L.D., vilket föranlett Captain America, Black Widow och ett mindre kommandoteam att inta skeppet där de hålls fångna. Denna till synes separata händelse visar sig sedan kunna kopplas till såväl ett mordförsök på S.H.I.E.L.D:s boss Nick Fury som händelser ur kaptenens förflutna och ett topphemligt vapenprojekt som kan leda till miljontals människors död i fel händer.
Som synes är det mycket på gång i detta andra kapitel av "Captain America". Kanske blir det till och med väl mycket som ska betas av innan eftertexterna börjar rulla. Inte minst dras den bombastiska actionspäckade upplösningen väl länge i långbänk. Ändå är det inte svårt att tycka att de regisserande bröderna Anthony och Joe Russo lyckats förvånansvärt väl med att hålla alla bollarna i luften på ett vettigt sätt.
Sedan är det också lätt att uppskatta att man tillåtit sig att addera en ansenlig dos allvar till anrättningen. Betoningen på Steve Rogers problem med att hitta sin roll i den nya världen, hans moraliska dilemman och hänvisningarna till samtida verkliga händelser lyfter historien. Den manliga dominansen bland superhjältarna är förfärande, men här ger Scarlett Johanson som Black Widow hopp om bättring i framtiden.