”Den kvinnliga sjukligheten” har tidigare gestaltats på film. Inte minst i filmer som Persona av Ingmar Bergman och Mulholland Drive av David Lynch. I Aronofskys (Pi, The Wrestler) suggestiva och psykologiska drama Black Swan är temat åter aktuellt. Även här tänjer regissören gränsen mellan verklighet och fantasi och två kvinnor vars identiteter flyter in i varandra. Aronofskys film är dock betydligt mer förutsägbar och tunnare.
Nina (Portman) är en balettdansös som bor hemma hos sin mamma (Hershey) i ett rosa rum, fyllt av gosedjur, som mest påminner om ett barns. Hon är en splittrad och osäker själ och när hon tilldelas dubbelrollen som den vita och den svarta svanen, Odette/Odile, i Tjajkovskijs Svansjön måste hon utforska en mörkare sida hos sig själv. Men hennes extrema kontrollbehov och perfektionistiska sätt övergår i psykisk instabilitet som gör att hon äts upp av sin egen destruktivitet och sitt sjukliga tillstånd. Hennes psykiska problem påverkar dessutom hennes fysiska, och ett ilsket utslag på hennes rygg dyker upp.
Aronofsky är inte på något sätt främmande för studier av besatthet, vilket han visade i filmen Pi, där han undersöker en man besatt av matematiska lösningar.
Dubbelgångarmotivet, som ofta i film är synonymt med undergång, används flitigt. Vi ser ofta den melankoliska Nina framför den psykoanalytiska spegeln, hon tittar på sig själv och ser sin egen dubbelgångare, en splittrad identitet. Hon får allt svårare att skilja de roller hon spelar från sig själv. Rivalen Lily (Kunis) är inte bara lik Nina utseendemässigt, ibland förvandlas också Lilys ansikte till Ninas och gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut allt mer.
Det är förvisso spännande att få ta del av vad som händer bakom strålkastarnas ljus och de krav som ställs på konstutövare, men det intressanta här finns i studien av de båda kvinnorna och deras förhållande till varandra. Lily personifierar på många vis den svarta svanen och Nina den vita. Den homoerotiska akt som Lily och Nina senare delar fungerar snarare som en metafor för deras samhörighet, än en sexuell scen. En utökning av en identitet eller kanske till och med en delad.
Natalie Portman ger filmen dess styrka genom sin intensitet och hängivenhet. Den iakttagande kameran lämnar nästan aldrig Nina i fred och är lika besatt av Nina som Nina själv i baletten.