Paul Thomas Anderson visar att hans sparsamma och sparsmakade filmproduktion placerar honom på toppen - även när han inte är sitt allra bästa jag - inte minst genom konsten att välja rätt skådespelare: Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman denna gång.
Filmauteuren Paul Thomas Anderson tillhör de där riktigt spännande filmskaparna. Man vet aldrig vad man kan förvänta sig, men blir aldrig besviken. Den som kan skapa så skilda filmer som Boogie nights och Magnolia måste vara ett slags mästare i konsten. Kan denne dessutom göra Adam Sandler uthärdlig i en hel långfilm (läs Punch drunk love) så är väl ordet geni nästan väl tamt.
Paul Thomas Anderson har satt sig ordentligt på filmkartan och då har han faktiskt bara gjort fem filmer innan denna. Och alla är på den nivån att vilken annan stjärnregissör som helst skulle ge bort minst en Oscar för att ha gjort en av dem.
Efter dessa lovord måste jag tyvärr dämpa entusiasmen an aning, om än bara en aning. The Master är inte riktigt uppe i klass med till exempel Magnolia eller förra There will be blood. Som tur är så är Andersons lägstanivå så hög att det blir magnifik film av det ändå.
Joaquin Phoenix spelar Freddie, en stökig och vilsen person som inte bottnat i sig själv under hela sitt liv. En supertråkig barndom (frånvarande far och mamma på psyk) över traumatiska upplevelser under Andra världskriget i strid mot Japan har lett till alkoholism och allmänt utanförskap. Av slumpen möter han Lanchester Dodd (Philip Seymour Hoffman), karismatisk ledare för The Cause, en sekt som anser att vi levt tidigare och att det bara gäller att genom hypnos nå fram till och lära sig av tidigare existenser. Delar av läran låter som scientologin, men det är inget som nämns eller som egentligen spelar roll för berättelsen. Det är själva sekten och framförallt mötet mellan dessa båda som är kärnpunkten.
Det är första gången som Anderson samarbetar med Joaquin Phoenix, men de verkar gå bra ihop. Nästan för bra. Phoenix ”går i roll” så mycket att det nästa blir plågsamt att se honom vissa sekvenser. Hans förvridna anletsdrag, tics och allmänna stökeri är suveränt gestaltade, men stundtals riktigt påfrestande. Samtidigt BLIR han Freddie, och denne lever verkligen genom honom.
Philip Seymour Hoffman tillhör de skådespelare som Anderson arbetat med sedan hans första film Hard eight. Denne gör så gott som alltid starka rolltolkningar och denna är inget undantag. Han är så fryntlig och jovialisk så at man förstår att vem som helst kunnat fastan i hans garn. Samspelet mellan honom och Phoenix är filmens riktigt stora behållning. Amy Adams har fått lite mer än bara den söta flickrollen att bita i denna gång och gör det bra. Lena Endre tittar ut genom en dörr för en kort stund och spelar norska, också fint gjord om än alltför kort.
Själva sektdissekeringen gjordes tydligare och mer intensivt i Holy smoke, med Kate Winslet och Harvey Keitel. Riktigt ända fram når inte Anderson med sitt förmodade uppsåt denna gång.
The Master är hur som helst en gripande och kännbar upplevelse med en detaljrik skärpa. Anderson lämnar inte minsta slipsknut åt slumpen och resultatet blir en träffsäker studie i utanförskap och makt. Det finns mycket att lära, även om nästan två och halv timme är en lite lång lektion utan rast.