”Whip” Whitaker är en sjusärdeles pilot. Under en flygning till Atlanta drabbas planet med 102 personer ombord av ett allvarligt maskinfel och börjar störtdyka mot marken. För att undvika en krasch vänder han planet upp och ner i luften vilket bryter dykningen och han lyckas nödlanda, med blott sex döda som följd. ”Whip” förvandlas snabbt till hjälte.
Problemet är bara att han även är mångårig drogmissbrukare, och har genomfört flygningen påverkad av såväl alkohol som kokain, vilket blodprovet som tas på sjukhuset efter olyckan tydligt visar. Och flygbolaget vill mer än gärna skylla olyckan på någon annan än dem själva.
Flight ställer ett par intressanta frågor om skuld. För även om ”Whip” inte var ansvarig för olyckan, kan han sägas ha ryggen fri efter att under lång tid ha flygit otaliga passagerare påverkad av droger?
Skildringen av hans beroende är osentimentalt skildrat, och den nu Oscarsnominerade manusförfattaren John Gatins lyckas nästan hela vägen hålla berättelsen borta från att bli övertydlig och onödigt moraliserande.
Denzel Washington är också mycket bra i huvudrollen som den neddekade piloten som mer och mer fruktlöst försöker hålla fasaden intakt, och även Washington fick en välförtjänt Oscarsnominering häromveckan (hans sjätte i ordningen).
Men trots sina förtjänster – dit en mycket otäck och realistisk flygkrasch i inledningen även bör räknas in – griper inte Flight riktigt tag i mig, och jag tror att orsaken är att utgången i filmen känns så given. Redan titelns dubbeltydlighet i flygning/flykt vittnar om vart resan är på väg – för hur länge kan vi egentligen fly undan sanningen om oss själva? Åtminstone i filmens värld sällan hur länge som helst.