Bondpremiärer brukar vara omgärdade av rigorösa säkerhetsbestämmelser, så också denna gång. Men det är första gången på en pressvisning som det har delats ut lappar med uppmaningen att inte berätta intrigen och filmens upplösning. Det sistnämnda brukar vi aldrig göra och det förstnämnda ska jag försöka balansera så gott det går, inte helt lätt att avgöra var gränsen går.
Som vanligt kan sägas ändå att upplägget är som riktigt bra sex: det börjar med en rejäl upphetsning och full fart, för att övergå i platåfasen med en del upp- och nedgångar som slutar i en explosionsartad slutfas. Tja, behöver det sägas mer, möjligen saknar man cigaretten efteråt nu för tiden. . .
Än så länge behåller Bondfilmerna sitt försprång i den underhållande actionfilmserien. Bubblarna i genren lyckas inte riktigt få till den här självklara elegansen och storslagenheten som man lyckas med här. Bara inledningen är som så ofta i Bondfilmerna en hel akt bara den. Stuntsen flödar och effektmakarna har haft fullt upp. Nu kan också Noomi Rapace dela erfarenheterna av internationellt filmskapande med exmaken Ola som går ut fullt som skurk, och gör det bra, säkert kul som omväxling mot de polisroller han gjorde tidigare i karriären. Roligt.
Regissören Sam Mendes lyckas också med att göra den hittills snyggaste Bondfilmen. Filmen är genomgående mycket vackert bildsatt, med överraskande vinklar och lösningar. Det gör att den blir njutbar trots den kanske i mesta laget tilltagna tiden, en bit över två timmar. Några svackor blir det i mitten. Men det gör just inget, man kan ju behöva ta igen sig också.
Mendes har också haft bra hand med skådespelarna. Daniel Craig fortsätter at göra sin mer buffliga och hårdkokta typ av kommendörkaptenen. Det är långt till den brittiska elegans som Pierce Brosnan och Roger Moore höll sig med. Men det har figuren vunnit på och han känns mer 2012 på det viset. I tiden ligger också att kvinnorna får ta betydligt mer plats, Naome Harris rollfigur är en väl så god snabbkörande och skjutande agent. Javier Bardem återvänder till de obehagliga skurkrollerna igen, något han är expert på.
Eftersom det är 50-årsjubileumför James Bond blir det en hel del blinkningar till det förflutna, vilket är extra roligt för de som följt filmserien från början. Inget snack, det är något speciellt med Bond, James Bond, skakad eller rörd spelar ingen roll.