Man kan lugnt säga att kanadensaren Xavier Dolan tillhör jag-jag-generationen. Han regisserar, manusskriver, producerar, spelar huvudrollen samt bjuder mycket på sig själv. Det vore smått outhärdligt pretto av en 20-åring (som han var när han gjorde filmen 2009) om han inte vore så duktig, ett brådmoget underbarn i film. Hans uppföljare Hjärtslag har mött en stor publik och logiskt nog kommer nu hans debut Jag dödade min mamma upp på svenska biografer.
Debutfilmen handlar om ett hatkärleksförhållande mellan 16-årige Hubert och hans mamma. De har hamnat i ett läge där han retar sig på allt som rör henne. Hon i sin tur är fullt upptagen med sitt liv och hör honom inte ens när han försöker berätta om de viktiga sakerna i sitt tumultartade tonårsliv, med förutom den ofta ingående utforskningen av sin sexualitet innehåller en stark dragning åt det konstnärliga med olika experiment. Deras konfrontationer tar sig olika uttryck, från det vardagsirriterade till utbrott med ett nästan komiskt drastiskt uttryck. Man märker ändå att de i botten har en stark känsla för varandra, fadern verkar ha varit frånvarande från början. Mycket kan kännas igen för alla som varit tonåringar eller just nu har dem hemma. Tonåren är en tuff tid på många sätt.
Filmen har fått sitt namn av att Hubert vägrar känna vid sin mamma i skolan och hävdar att hon är död.
Xavier Dolan är som sagt en skicklig filmare, tankarna för till namn som Pedro Almodovar och Wes Anderson. Han kan få till den där speciella dramatiska nerven i snart sagt varje scen och det är ändå sällan det blir överspel, även om det kan förekomma. Han hanterar dessutom bildmediet på ett moget sätt, Jag dödade min mamma är en rejält vackert bildsatt film. Detta tillsammans med hans milda humor gör debuten till en högst sevärd berättelse om en laddad relation. Xavier Dolan själv är också en utmärkt skådespelare och Anne Dorval matchar honom fint som den utsatta mamman.