Katniss Everdeen trodde att hon var fri från det hela efter vinsten i Hungerspelen, som förra filmen slutade i. Men icke, Huvudstaden Panem är inte nöjd med henne och framfört allt inte med den symbol för motståndet hon blivit. President Snow och hans hejdukar har andra djävulska planer på gång, planer där hon är involverad fullt ut.
I den trånga och oftast ganska förutsägbara nisch som ofta fantasy och dystopier fastnar i har Suzanne Collins lyckats bra med sin romantrilogi Hungerspelen. Liksom Sagan om Ringen och The Hobbit kommer den även på bio i tre omgångar. Visst har hon lånat från så skilda håll som Star Wars och nämnda Ringen, och varför inte Flugornas herre, men hon har fått till en egen värld av det, med smak av många närliggande diktaturer, och med ett bra tilltal till en yngre, ofta truligt motsträvig, publik.
Inte minst lyfter berättelsen av den svåra triangel som bildas av Katniss, kompanjonen Peeta som älskar henne och Gale som hon älskar. De unga skådespelarna agerar detta på ett mycket bra sätt och det bidrar starkt till att filmen blir så lyckad.
Förmodligen kommer en del av hardcorefansen att tycka att den inte är som boken men intrycket från första delen är att protesterna inte var så högröstade. Regissören Francis Lawrence har gjort ett gott jobb och trots att den väl i första hand riktar sig till ungdomar är det inget förbarnsligande i framställningen.
Det här är påkostad action med storslagna effekter och scenerier. Det är spännande och överraskande (om man inte läst böckerna förstås) dramatiskt samtidigt som det hela tiden finns en underliggande samhällskritik inbakad. Och här får hela den medieinriktade samtiden sina kraftiga kängor.
Jennifer Lawrence verkar inte kunna göra en dålig rolltolkning och hon är underbar som motvillig hjältinna. Det är också välgörande med en kvinnlig huvudroll som visar upp så många sidor. Hennes vånda inför uppgiften och omtanke om sina närmaste är lika påtaglig som hennes beslutsamhet i faran och dödliga skicklighet med bågen, lägg till en stor intelligens.
Hennes ödeskamrat, spelad av Josh Hutcherson, får också vara en annorlunda mansroll i den här typen av filmer. Birollerna är väl besatta, särskilt Elisabeth Banks som den flärdblinda men godhjärtade Effie och Stanley Tucci som den slemmige konferencieren, väl i klass med Joel Grey i Cabaret.
Det är en bra historia, väl utförd och skickligt överförd till film. Enda minuset är några förlängande dragningar för mycket och att vi måste vänta så länge på upplösningen.