Det är närmast att jämföra med en psykologisk skräckfilm som japanske regissören Hirokazu Koreeda gjort. Det måste vara en av alla föräldrars värsta mardröm som skildras i "Sådan fader sådan son". Samtidigt ställer han ett antal frågor om vad föräldraskap är och om vad kärlek är.
Paret Ryota & Midori Nonomiya får efter sex år veta att deras son Keita inte är deras barn. Han förväxlades på BB och nu kallas de in till sjukhuset för att reda ut ur situationen ska hanteras. Där träffar de den familj som levt med deras biologiske son, Ryusei. Frågan är vad man nu ska göra, gå vidare eller byta tillbaka barnen. ..
Filmen inleds med att vi får följa familjen i deras vardag, ett liv som är ungefär som vilket vanligt som helst. Pappa Ryota jobbar för mycket och har stor press på sig, något han också överför till familjen. Allt ska vara i toppnivå. Att han älskar sin son råder det dock inga tvivel om, så när han får beskedet rämnar hans värld. Han rådfrågar folk omkring sig och de säger att man måste "välja blodet", alltså det biologiska, inte det uppbyggda känslomässiga.
Regissören Hirokazu Koreeda skildrar allt detta med en återhållen smärta som är smått outhärdlig att ta del av. Det spelas aldrig över och han hade kunnat knipa många sentimentala poänger, men låter det snarare bli en realistisk skildring av en omöjlig situation. Som så många andra i ett trängt läge ger sig de inblandade på varandra. Filmen är en mycket bra skildring av en familj i kris. Och slutet ska inte avslöjas här.
Den är även en bra inblick i ett så framgångsinriktat samhälle som det japanska. Mötet mellan de båda familjerna blir också till en skickligt gjord dissekering av klassförhållanden. De är mycket olika till både ekonomi och stil. Regissören gör också detta med små medel. Han jobbar hela tiden med perspektivet världen i en vattendroppe och filmen blir till ett stort existentiellt drama i fickformat. Filmen blir till en mycket gripande upplevelse som skakar om och tvingar åskådaren att både känna och tänka intensivt. Just som man tror sig ha en uppfattning om det hela skalas ytterligare ett lager bort och dramat får en ny dimension samtidigt som smärtan ökar än mer. Här finns inga enkla lösningar.
Skådespelarna, främst då Masaharu Fukuyama som Ryota, gör ett mycket bra jobb. Det är imponerande hur samspelet mellan vuxna och barn ser ut dessutom.
Och frågan som stannar kvar är förstås den man inte vill tänka på: Hur skulle du ha gjort?