Det första man tänker när man ser Oceans är: hur kunde de ta de här bilderna? Det andra är: vad otroligt vackert och fantasieggande havet är. Det tredje: det här måste bevaras även i framtiden.
Jaques Perrin och Jaques Cluzaud har gjort en hisnande skön och fascinerande film. Och ”allt” de har gjort är att filma naturen själv. Oceanen är både huvudrollsinnehavare och sin egen berättelse.
Det är bra gjort. Så länge man har sett tv har vi matats med ett otal spännande skildringar av livet i havets djup, minns bara Jean-Jacques Costeau. Nu har man gått djupare, närmare och blivit än mer medvetna om vad människans framfart gör mot dessa uråldriga arter.
Det är både spännande och poetiskt hisnande att komma havets invånare så nära. Det är grymt och otäckt i klass med SAW att se ett sardinstim gå sitt dystra öde till mötes medan det mättar ett stort antal arter ovanför i hackordningen. Lika hänfört beundrande blir man inför naturens underverk, flera kilometer under ytan. Där finns varelser som inte ens en påtänd konststuderande skulle kunna hitta på. Att se dem på stor duk är ett äventyr och en upplevelse av stora mått.
Även närbilder på de arter man lättare har chansen att studera får nya dimensioner när man kommer dem så nära som här. Allt är dessutom gjort med finess och respekt. Däremot måste man vara beredd på att se grymma scener, naturen känner ingen censur.
Fast inget närmar sig förstås det som människan åstadkommit för att försämra livsvillkoren för havets bofasta. Där blir filmen ännu en väckarklocka bland de många som ännu inte hjälpt tillräckligt. Hoppas denna kan hjälpa till.