Vilket märkligt slut på berättelsen om Roland Hassel! Vilken underlig film och vilka besynnerliga personer som medverkar. Ja, ett utropstecken är på sin plats.
I Hassel - Privatspanarna är Sveriges första riktiga tv-deckarsnut Roland Hassel pensionerad, ensam och bortglömd i en sömnig kranskommun till Stockholm. Han ägnar livet åt mest ingenting, en grå man på knappa 70 som knappt syns när man möter honom på gatan. En sak tär dock i honom: det ouppklarade Palmemordet. Han har blivit privatspanare, på gränsen till rättshaverist, ringer Täppas Fogelberg i Ring P1 och klagar på att hittelönen inte räknas upp enligt konsumentprisindex, han träter med myndigheterna om ett förhör han inte lyckas begära ut gällande en bil i mordutredningens periferi och han medverkar vid en rekonstruktion av mordet på 25-årsdagen, en årlig ritual för de mest troende som med åren antagit formen av seans.
Vid sidan om Lars-Erik Berenett, som skildrar sin slitna paradfigur med värdighet, dyker även Göran Lambertz och privatspanaren Sven Anér upp i roller väldigt nära deras egna personer. Fiktion och verklighet blandas här på ett inte helt okomplicerat sätt i fallet med justitierådet Lambertz.
Hassels skapare Olof Svedelid avled 2008, och kort före hans död lyckades Måns Månsson köpa rättigheterna till Hassel av honom. Månsson har sagt att han gjorde det för att ge Hassel ett värdigt avslut, och han vill att filmen ska ses som en frustrerad reaktion på svensk films besatthet vid deckarformatet. Och den som tror att de här ska få svensk kriminalhistorias största gåta löst tar gruvligt miste. Det Måns Månsson skapat är något helt annat - en intressant skildring av brutna människor, eller rättare sagt äldre män, som krampartat försöker fylla ett inre tomrum och inte själva märker när deras intresse tippar över i fanatism.