Andrea Arnold bevisar gång på gång att hon är en av vår samtids mest lovande regissörer. Denna banbrytande och modiga tolkning av Emily Brontës klassiker är både besvärlig, svår och alldeles fantastiskt vacker.
Arnold har tidigare gjort filmer som Fish Tank (2009) och Red Road (2006), men Wuthering Heights är hennes starkaste verk – inte lika tillgängligt, men ett sant konstverk. Här finns ett sinne för detaljer som fångar allt från ljudet av fladdrande insektsvingar i ett fönsterhörn till krypande skalbaggar i daggen. Bildspråket är intimt och hänsynslöst.
Det här är allt annat än ett klassiskt kostymdrama. I stället förmedlar Arnold känslor med en hypnotiserande effekt. Ett vindpinat Yorkshire visar upp alla nyanser av brunt och buteljgrönt i sitt kärva landskap. Ett landskap där vädret skiftar lika ofta som karaktärernas humör. Klasskamp, sorg och passion ställs i centrum och dialogen får stå tillbaka. Här är det skiftande sinnesstämningar som i stället berättar historien.
När den svarta Heathcliff anländer till den lilla farmen med Mr Earnshaw (Paul Hilton) tas han emot med skällsord av sin nya bror Hindley (Lee Shaw), men knyter ett allt starkare band med systern Cathy (Shannon Beer). I en intervju har Arnold berättat att hon ett tag funderade på att ha en kvinnlig Heathcliff i sin film. Det hade varit oerhört intressant, slår det mig när jag ser filmen.
Filmen är uppdelad i två delar, med fokus på den period då Heathcliff (Solomon Glave) och Cathy är barn. Som barn står de nära naturen. De rider ute på hedarna, brottas i leran och vilar på klipporna. De skapar en egen värld, en verklighet där de är fria från förväntningar och hat från omvärlden. Ännu oförstörda. Genom den tydliga sexuella undertonen indikeras redan här att detta är mer än en nyfunnen syskonkärlek. Som vuxna är de mer sårbara och präglade av livet. Den vuxne Heathcliff (James Howson) ligger vid ett tillfälle under öppen himmel i regnet. Ett slags bevis på att hans tjusiga kläder och pengar inte har förändrat honom. Han lider fortfarande samma kval, oavsett rollen han iklätt sig.
En av förtjänsterna i Brontës bok är de synnerligen besvärliga karaktärerna. De är inte på något sätt lätta att tycka om, något som också Arnold tagit fasta på i filmatiseringen. Verkligheten är alltid mer brutal och skitig än vad vi vill kännas vid och det blir på något sätt frigörande här. Det finns någonting autentiskt i allt detta icke-perfekta som gör Arnolds film till ett magiskt ögonblick av uppriktighet.