Händelserik hemfärd

Efter att lejonet Alex i den förra filmen hamnat på den afrikanska savannen längtar han i början av den nya filmen (den tredje i ordningen om de tokroliga djurparksrymlingarna) hem till den inhägnade tryggheten i Central Park Zoo igen. Snart har Alex, tillsammans med sina vänner och de vid det här laget för Madagaskar-serien närmast trademarkmärkta pingvinerna, gett sig ut på en resa genom Europa, med slutdestination New York. I hälarna har de den patologiska djurplågaren, tillika djurfångaren, Dubois. Ett franskt honmonster som mest av allt önskar sätta Alex välbalsamerade lejonhuvud på sin troféprydda vägg. Alex & co hittar dock en täckmantel i ett avdankat gammalt cirkussällskap som förhoppningsvis kan föra dem hem till ”the big apple” igen.

Upplägget tycks konstruerat med en tydlig avsikt i åtanke: att under 90 minuter klämma in så mycket effektiv och actionspäckad animeringsunderhållning som möjligt. Vilket man också lyckas med, dock på bekostnad av en mer engagerande berättelse. För även om manuset är aningen tunt, är de enskilda sekvenserna oavbrutet underhållande. Alltihop är dessutom vansinnigt välgjort. Den moderna dataanimationen firar triumfer och 3D-tekniken känns för en gångs skull inte det minsta krystad. Miljöerna och städerna (Monaco, Rom, London, New York) är återgivna med kärlek och precision.

Ändå når filmen inte riktigt ända fram. Kanske för att den helt enkelt inte är lika rolig som sina föregångare. Det kan visserligen bero på att jag ser den svenskdubbade versionen (en hel del av humorn brukar ju förloras i översättningen), men har nog också sin förklaring i att många av de eventuella finesserna dränks i det ymniga fart-och-fläng-flödet.

Sen skulle det vara skönt om filmskaparna för en gångs skull lät bli att skapa roliga figurer som helt och hållet bygger på etnisk/kulturella stereotyper, à la surmulen borsjtjsörplande ryss eller excentrisk italienare. Bättre fantasi än så kan man faktiskt begära av Hollywoods drömfabriker.