I en intervju för länge sedan fick Lena Olin frågan om vad hon uppskattade mest hos blivande maken Lasse Hallström. Hon svarade då. ”att han är så snäll”...
Det går igen även i hans filmande, han har gjort en räcka med ”snälla” filmer nu. Om det nu är hans läggning eller pengarna han tjänar får vara osagt. Hur som helst säger han inför premiären på nya Dear John att det egentligen inte är den typ av filmer han vill göra. Manuset var för sentimentalt, även om han säger sig gillar sentiment, alltså starka känslor.
Han liknar det själv vid att regissera en Sigge Starkroman, alltså en historia med stor kärlek och många förvecklingar som inte alltid slutar ”lyckligt”. Här handlar det om soldaten John som tar hand om sin snudd på autistiske far när han träffar Savannah en dag på stranden. Just som det verkar som om kärlekssagan ska fullbordas inträffar 9/11. Hans enhet som just ska mucka väljer att skriva på för en ny runda och ”försvara fosterlandet”. John följer högst motvilligt med, Savannah är kvar i USA. De håller kärleken vid liv genom glödande brevskrivning tills en dag. . .
Det är dags att ta med näsdukarna till salongen, för Hallström lyckas inte helt hålla sentimentaliteten stången, denna gång heller liksom i förra Hachiko. Han gör ett gott hantverk i övrigt, särskilt skildringen av John och hans far är fin. Men historien i övrigt är för tillrättalagd och romansökt i längden.
Channing Tatum och Amanda Seyfried är söta och får till kemin mellan sig, Richard Jenkins gör ett fint porträtt av fadern, ingen skugga över dem.
Men filmen som helhet känns just som Hallström själv uttrycker det och den känns som om det är ett typiskt mellaninhopp. Ännu en dag på jobbet.