Tre manliga kolleger och vänner i 60-års kris. Den ena är en misslyckad konstnär som precis har blivit lämnad av sin fru, en annan får reda på att han har prostatacancer och den sista är sjukpensionär som drömmer om att bli programledare för ett nytt tävlingsprogram på tv. De vinner på travet, och bestämmer sig för att försöka återuppleva det glada 80-talet – då de reste tillsammans – genom en kryssning på Östersjön. De är alla ute efter att ragga, och snart är de förbannade på varandra när ingen får vad de är ute efter.
Jag var en av dem som hade svårt att se storheten i Alexander Paynes film Sideways, som hyllades nästan unisont när den kom 2004. Det var mycket åldersnoja och smått sexistiska gubbar på resa, vilket inte kändes jättespännande då. Bäst före är en svensk variant på samma tema, och föga förvånande känns det inte så jättespännande nu heller.
Det är svårt att engagera sig i Bosses (Brasse Brännström), Lennarts (Kjell Bergquist) och Anders (Göran Ragnerstam) öden, under vad som stundtals är farligt nära en reklamfilm för Silja Line. Filmen frossar på ett banalt sätt i kamraternas tillkortakommanden – och gör det till den grad att sympatierna försvinner båda för dem och för filmen. Och även om det finns några underhållande scener med Meta Velander, som är filmens behållning i rollen som mormor Märta, är de flesta skämten förlegade och förutsägbara.
Ungefär lika förutsägbara som att jag nu skriver att filmen har passerat bäst före-datum.