Sean Penn ser ut som en blandning av Di Leva och Robert Smith i The Cure när han spelar den avdankade popstjärnan Cheyenne, som 50-åring övervintrar i Dublin och livnär sig på royaltyn från fornstora dagar. Han nås av att hans far ligger på dödsbädden. Trots de inte talat med varandra på många år beger sig Cheyenne hem men hinner inte fram i tid.
Han har aldrig brytt sig om sin fars förflutna men bland kvarlåtenskapen hittar han saker som ger ett helt nytt ljus den. Han får veta att fadern haft en ständig och förtärande besatthet: att ta hämnd på den som plågade honom som ung, en SS-officer i nazisternas koncentrationsläger Auschwitz. Fadern har fått veta att denne numera bor i USA.
Cheyenne grips någonstans inne i de självömkande lagren av dennes berättelse och bestämmer sig för att fullfölja faderns mission. Han gör det på sitt eget sköldpaddsliknande sätt, genom att starta ett slags roadtrip genom USA för att hitta förövaren. På vägen söker han upp människor som han en gång haft en relation till och filmen handlar i första hand om dessa möten. Det blir dessutom en fråga om hämnd eller förlåtelse, och vad som överhuvudtaget går att förlåta ...
Resan blir ett slags uppvaknande för den dittills självupptagne rockstjärnan som levt som om tiden stått still sedan hans glansdagar. Som så många gånger i konsten blir resan en metafor för att mogna och komma till självinsikt. Han tvingas konfrontera sitt eget jag likaväl som han med nya ögon ser på de människor som betytt - och kunde ha betytt - något för honom. Resan blir också en temperaturmätare på dagens USA, bland "vanligt" folk.
Filmtiteln är förstås tagen från Talking Heads odödliga This must be the place - som också var ett centralt ledmotiv i filmen Wall Street 2. Låtskrivaren David Byrne fångar där som så ofta annars in en tidsanda i sina högst personliga formuleringar. Han ses också i filmen när han framför låten.
Sean Penn har visat i många filmer vilken fantastisk skådespelare han är och det roligt med en skådespelare som man kan lita på aldrig gör något dåligt. Han är bara hur bra som helst som Cheyenne. I en roll som kunde ha blivit parodi och karikatyr får han från start fram sympati och medkänsla. Man retar sig på Cheyenne ganska ofta i hans naiva, egoistiska och destruktiva blundande för tillvarons realiteter, men han växer, om än långsamt, som allt annat han företar sig. Men det är svårt att växa och särskilt om du bestämt för att egentligen aldrig göra det.
Andra minnesvärda insatser står Frances McDormand för som kraftfull brandsoldat, liksom unga Eve Hewson och David Byrne som sig själv.
Som helhet en film att bli berörd av och att njuta av det goda hantverket.