Gammaldags komedi

Woody Allen väckte frågan i sin film Du kommer att möta en lång mörk främling: är det bättre att leva lyckligt i illusionerna eller vara olycklig med sanningen? Här finns lite av samma tema. Vackra lögner utspelas runt en frisörsalong i en solig fransk kuststad. Den hunsade allt-i-allon Jean skriver ett anonymt kärleksbrev till den fjära ägaren Emilie som han är hemligt förälskad i. Hon bryr sig inte särskilt, men använder brevet till att uppmuntra sin deprimerade frånskilda mamma. Förvecklingarna värdiga en typisk kuta-i-dörrarfars på någon privatteater tar sin början.

Här finns en bra historia om utsatta människor av olika slag: en äldre kärlekslängtande kvinna, en överkvalificerad invandare som inte vill förlora jobbet, en omogen, känslohård ung kvinna, o s v. Nu tar man inte riktigt vara på den delen utan pendlar mest mellan ren buskis och mer finstämd fransk komedi.

Filmen lever mest på samspelet mellan mor och dotter där Audrey Tatou får fullt upp med att matcha veteranen Nathalie Baye. Dialogen dem emellan är största behållningen och man önskar av hela sitt hjärta att modern ska få ordning på sitt liv. Dottern är betydligt svårare att känna sympati för, även mot slutet, vilket försvårar komiken.

Även Jean, fint spelad av Sami Bouajila blir en trovärdig och mångbottnad karaktär som vi dock inte får veta så mycket mer om. Likaså är personalen på salongen en komisk tillgång.

Några scener är rena magplask, som när Jean super sig full för att klara av en natt med mamman. Sådant och en del små otrevligheter och ett sviktande tempo i andra halvan drar ned.

Men en hel del skratt och medkännande leenden blir det, och lite romantik. Tillsammans med ett bildspråk fullt av färg och ljus samt glad musik ger det filmen en typiskt fransk värme som räcker en bra bit.