Rymdens coolaste frisyr och spetsigaste öron är tillbaka i ännu en lyckad långfilmssatsning efter den oändligt långa tv-serien. Själv tyckte jag alltid att tv-serien var en aning tradig, det hände aldrig så mycket och effekterna var litet billiga. Där har man med dagens teknik och en jättebudget fått ordentlig fart på biofilmerna.
Framför mig på pressvisningen sitter två heltända och förväntansfulla ”trekkies” – som de fanatiska anhängarna av Star Trek kallas – med spetsiga lösöron och ivrigt diskuterande om den gången den ene klippte sig som Mr Spock. Det finns också föreningar där man kan lära sig tala klingonska. Likaså finns en riklig flora av så kallad ”slash-litteratur” som fansen skriver och som handlar om relationen mellan Spock och hans vapendragare Kirk – är de egentligen förälskade i varandra, fast Spock förlovat sig med löjtnant Uhura? Så Star Trek lever i högönsklig välmåga.
Kära eller inte, snarare är det den vanliga historien om manlig vänskap på film, fast i rymden, även om det finns starka kvinnoroller också. Roligt också att man valt att verkligen få med så många olika nationaliteter på de medverkande, även om det ligger ett kommersiellt intresse bakom.
Filmen inleds ungefär som James Bondfilmerna brukar: full fart i en lång sekvens där det är action så man baxnar. Det är det av och till många gånger senare i historien också, även om den inte når samma höjd som i början. Även om man som vanligt, trots all högteknologi, kan koka ned intrigen till klassisk västern, om än i rymden, är det en medryckande handling med många bottnar.
Inte minst gör humorn att Star Trek funkar så bra. Här slängs hela tiden snygga oneliners och karaktärerna har starka personligheter som utnyttjas bra, även om det är dags att kvinnorna får större plats. Med namn som Zoe Saldana och Alice Eve får de gärna minska på den manliga dominansen, även om Benedict Cumberbatch lyser som vanligt.
Det är fascinerande dessutom med all den mäktiga miljö som effektmakarna åstadkommit. Jordens städer är en fantastisk blandning av high-tech och gamla välkända byggnader. Kommunikationerna sker med luftkuddebilar och annat kul.
Rymdfarkosterna och all mumbojumboteknik är skojig, när får man åka med warpfart? Och i allt detta talar fortfarande människorna med något som liknar vanliga mobiler emellanåt. Eller är det bara produktplacering? Här funkar 3D också ovanligt bra, perfekt för sci-fi. Och, mysigt nog, i all denna välpolerade stålglans, vad lyssnar man på i baren, jo, gammal hederlig blues!
Jag hoppas på ytterligare en fortsättning, möjligen mer än på de kommande Star Warsfilmerna.