Föräldralöse Moses (John Boyega) och hans gäng drar omkring på gatorna med huvtröjor och försöker tjäna pengar genom att råna förbipasserande främlingar och sälja gräs i den nedgångna Londonförorten Wyndham House. Med kniv hotar de Sam (Jodie Whittaker) som ensam är på väg hem från sjuksköterskejobbet och de kommer över både hennes plånbok och ring. Under rånet kraschar plötsligt något stort och tungt ned bredvid dem. Sam flyr, men Moses hamnar i en blodig kamp med en svart best som han med gängets hjälp till slut lyckas döda. Det visar sig dock vara ett misstag när monstrets artfränder från yttre rymden invaderar förorten för att hämnas sin mördade kamrat.
Stadsdelen Wyndham House är påhittad, men den kan representera vilken som helst av Londons eftersatta södra förorter där höghusbetongen sträcker sig mot himlen. Moses är femtonår, och som inofficiell ledare för ett litet gäng som sätter sig i respekt genom hot och våld är han redan förebild för de ännu yngre barnen i området – tioåringar som tycker det är coolt med vapen och droger i vad som är något av ett laglöst land.
När utomjordingarna attackerar blir det Moses som leder förortens försvar. I processen tvingas han kämpa tillsammans med Sam som han bara några timmar tidigare rånade med kniv, men i den gemensamma kampen föds en ömsesidig förståelse och respekt. Det är inte bara monstren de tvingas att strida mot. Kvarterets gangsterkung Hi Hatz (Jumayn Hunter) tror att hans position är hotad och vill ha Moses huvud på ett fat, medan polisen vill se Moses i handklovar då han är efterlyst för rånet på just Sam.
Ungdomarna i Wyndham House har hiphopen i blodet och talar i oneliners. Men där många manusförfattare går bet har Joe Cornish lyckats med konststycket att skriva en dialog som är trovärdig trots att varje replik handlar om attityd. Det är roligt och rappt utan att gå över gränsen till kliché.
Lika oväntat som att en vampyr kunde ge oss insikt om hur det var att växa upp i åttiotalets Blackeberg i Låt den rätte komma in är det att utomjordingar kan hjälpa oss förstå livet i förorternas London. Även om filmerna använder olika medel, där Thomas Alfredsson satsade på lågmäld melankoli använder Joe Cornish humor, riktar de båda strålkastarna mot platser som sällan syns på vita duken förutom i socialrealistiska dramer a la Ken Loach. Likväl som att vara en fantastiskt underhållande film är Attack the Block en träffsäker samhällskritik om utanförskap och alienation, som känns än mer aktuell efter kravallerna som skakade Storbritannien i somras.