Fint om kvinnlig vänskap

Det tål att påpekas – regissören och manusförfattaren Noah Baumbach (The Squid and the Whale, Margot at the Wedding) kan sin Woody Allen. Frances Ha är fullspäckad av Allenska referenser som svartvita gatu-scenerier och dialoger rappare än New York Rangers, och persongalleriet lika värdigt om än i en yngre och mer hipsterifierad version. Här har Noah Baumbach skrivit filmmanus tillsammans med Greta Gerwig som också spelar huvudrollen.

Frances (Greta Gerwig) är en ung, inflyttad New York-tjej som liksom så många andra drömmer om en kreativ karriär. Drömmen stavas dans, men vägen dit är tuff och går via hopskrapade danslärarjobb och förhoppningar om en framtida anställning i danskompaniet. Hon delar bokstavligen allt med rumskompisen och parhästen Sophie – ”vi är som ett lesbiskt par som slutat ha sex” som Frances beskriver det. 

Men så hittar Sophie en annan lägenhet och rumskompis och flyttar, och i samma veva tar det slut med Frances pojkvän. På egen hand fortsätter Frances sin jakt på ett kanske inte alltid helt lyckat, men ändå rimligt liv bland lägenhetsjakt, jobbsökande och nya rumskamrater.

Även om humor och dialog ofta tangerar Woody Allens är det knappast något bekymmersfritt societetsliv a lá Allen som tecknas i Frances Ha. I stället dras Frances med mer vardagliga problem som att inte få tillräckligt med danslärarjobb och därmed inte kunna betala rumshyran, eller att vara en ”undateable” som hon själv beskriver det.

Med en rättframhet på gränsen till mani tecknar Greta Gerwig ett befriande kvinnoporträtt som inte skyggar för det klumpiga eller tafatta, och som på köpet dessutom vågar vara rolig. Att se en huvudrollsinnehavare som i jakten på en bankomat brutalt snubblar, får ett blodigt sår men inte upptäcker det själv förrän hon återvänder till restaurangen där hennes manliga sällskap påpekar det, är behagligt och realistiskt miltals borta från Hollywoods väna kvinnoroller. Både komisk och smärtsam är också scenen där Frances närapå kraschar en middag som enda singeln, gång på gång försöker smälta in men aldrig riktigt lyckas.

På ett sätt är Frances Ha en uppfriskande fläkt i filmutbudet, och det är inte alltid man får se kvinnlig vänskap skildrad så rakt och innerligt som här – filmen slår de flesta andra på fingrarna vad gäller det så kallade Bechdel-testet. Å andra sidan vet inte riktigt Frances Ha vilken fot den ska stå på. Det som börjar som befriande humor bryts av med svartare spår, som inte riktigt passar in i ramen och gör att filmen tappar lite av sin charm och röda tråd när balansen mellan komik och tragik blir alltför snäv.

Det svartvita fotot passar till handlingen men känns lite för murrigt och mörkt för att vara riktigt snyggt – kanske kommer vi aldrig att få se lika fin svartvit film som forna tiders filmad på 35 millimeter.

Som mumma för New York- fetischisten är dock Frances Ha mer än godkänd, med effektfulla grafiska adresskyltar inför varje scenbyte och som får en att börja googla efter vad den där billiga flygbiljetten över Atlanten nu gick på.