Alias (Melvil Poupaud) författarkarriär har precis börjat ta fart. Han har ett stadigt lärarjobb som han trivs med och han är stormförälskad i sin flickvän Fred Belair (Suzanne Clément). Problemet är att han lever i en kropp han inte känner sig hemma i. Men när han efter en livslång vånda bestämmer sig för att byta kön, kollapsar det mesta han har byggt upp omkring sig. Förhållandet med Fred utsätts för påfrestningar som till slut gnager sig igenom kärleksbanden, hans pappa vänder honom ryggen och han får sparken från sitt jobb. Omgivningen är ifrågasättande och oförstående, och han måste skaffa sig nya vänner för att få stöd.
Xavier Dolan är för tillfället något av filmvärldens speciella underbarn. Efter kritikersuccéerna Hjärtslag och Jag dödade min mamma har den 23-årige regissören med Laurence Anyways skapat ett egensinnigt romantiskt kostymdrama som ifrågasätter könsnormerna.
Från det att han tar beslutet 1989 (för övrigt samma år som regissör Dolan är född) får vi följa Laurence i tio år. Det är en historia som - trots att filmen sträcker sig i nästan tre timmar - berättas på ett sätt som gör att ett hundrameterslopp kan kännas långtråkigt. Varenda scen är ett hantverk i sig, som tillsammans skapar en kompakt enhet. Xavier Dolan har ett öga för detaljer: musiken, hårfrisyrerna, färgerna, skådespelarnas blinkningar - ingenting lämnas åt slumpen i Dolans lustfyllda filmspråk. Allting är noggrant, men fantasifullt, beräknat. Exempelvis utnyttjar Dolan årstidernas nyanser för att skildra Laurence känslomässiga stämningar under dessa år. Det går från kärlekssommaren till den bistra vintern, och vidare till en ödesmättad höst, innan vi äntligen är tillbaka på vårkanten där känslorna spirar.
Hjärtslag var en film som fokuserade för mycket på ytan, utan att gå på djupet på karaktärerna. Xavier Dolan har utvecklats sedan dess. Här vågar han på riktigt ta tag i ämnet han ger sig i kast med - utan att släppa berättarglädjen - och resultatet är suveränt. Jag ser redan fram emot Dolans nästa film.