Filmmakaren Patrik Eklund har tidigare blivit uppmärksammad och prisad för sina kortfilmer, musikvideos och reklamspotar. Nu långfilmsdebuterar han och hamnar någonstans i en skruvad plats mellan Roy Andersson och Lasse Åberg, i en svart komedi eller en tragedi med humor.
Det handlar om det lilla telekomföretaget Unicom på den lilla orten Backberga som ska lansera en ny reklamfilm. Den förra, en glåmig Bergmaninspirerad sak, bedöms som för tandlös och i stället ska man ha ett slags superhjälte som logga. Möjligen ska det hjälpa företaget som helt klart står på konkursens rand.
Tiden är lite obestämbar, varken kläder, teknik eller annat ger någon riktig ledning. Det är förstås genomtänkt och ger bilden av samhället, företaget och personerna som otidsenliga och vid sidan av. Unicom framstår många gånger ungefär som Cirkus Kievs ömsinta och träffsäkra parodi Supportteknik i P3 Humor. Det är ineffektivt, förbisprunget och befolkat av föredettingar. Filmen är en ömsint skildring av människor som tiden sprungit förbi.
Det är också karaktärerna som får filmen att leva. Kjell Bergqvist gör en av dessa kufar han är så bra på. Denna gång är han Tord, en kolerisk och småsadistisk chef som plågar sina anställda och inte drar sig för att sätta dumstrut på den som inte lever upp till de inte alltför höga förväntningarna. Som Kenneth, den beige kamreren vars främsta hobby är att stöpa doftljus och som är singel som gärna vill träffa någon. Jacob Nordensson är expert på den typen av roller.
Eller Karin (Saga Gärde) som går i kognitiv terapi för sin spindelfobi, inte helt enkelt när det blir strömavbrott under sessionen och man sitter i mörkret med en utsläppt tarantel. Strömavbrotten är en del av den småskaliga sabotageverksamhet som ett gäng av elallergiker ägnar sig åt. Det finns många flera att ta till sitt hjärta.
Patrik Eklund är duktig på att på ett svärtat komiskt sätt skruva åt förutsättningarna. De flesta skratten kommer dock i början på filmen. Sedan verkar han mest ha gripits av sin samhällskritiska ådra och tonen blir allvarligare. Inget fel i det, även om den kritik som ges genom skrattspegeln passar honom bättre. Detta särskilt när han har så utmärkta skådespelare som Allan Svensson, Sissela Benn och Olle Sarri att jobba med. Dessa liksom övriga sätter sina roller perfekt och skapar dem på det lilla utrymme de får i denna kollektiva film. De är karaktärer som man tar till sitt hjärta och minst lika ofta skrattar med som åt.
Patrik Eklund har gjort en film som trots en del ojämnheter står sig bra bland det svenska komediutbudet.