Konceptet att skapa komik genom att sätta ihop två helt omaka personer är lika gammalt som filmmediet självt. Det går att räkna upp hur mycket som helst ur filmhistorien. Det gör det inte mindre effektivt och roligt, särskilt inte när det dessutom bygger på en verklig historia, förstås rejält skruvad.
Den i stort sett helförlamade och stenrike Philippe söker ny assistent. Säker på att som vanligt få avslag - men då få bidrag från Arbetsförmedlingen - söker Driss jobbet (och passar på att stjäla några dyrbara Fabergéägg). Philippe är trött på alla välmenande och tråkiga sökande och chansar på Driss, som därigenom motvilligt måste ta jobbet. En lika oväntad som varm och uppriktig vänskap startar.
Kulturkrockarna är många. Driss lever i en grå förortsslum och bara hans min när han ser sitt övernattningsrum - som ser ut som något taget ur Versailles - hos Philippe, är stor komik. För Philippe väntar också en helt ny tillvaro. Driss tar honom med ut på vilda bilfärder och ordnar nattliga, inte helt pk, kvinnobesök - Philippes öron är fortfarande stora erogena zoner - och får honom att skratta stort och ofta. Hans vänner varnar honom: "dessa förortskillar saknar medkänsla". "Bra, precis vad jag längtat efter". Självklart är det ingen friktionsfri vänskap men man tror på den. Kontrasten är oerhört stor mellan miljöerna och personligheterna, något som förstås tas till vara fullt ut. Inte minst visar sig Driss vara lika fördomsfull från sitt håll.
Omar Sy är helt fantastisk i rollen som Driss och fick också en Césarpriset, en fransk Oscar, för rollen. Han är ett oemotståndligt naturbarn, utan att falla in alltför mycket i bilden av den gängse svarta rollen. Det är lätt att förstå Philippe, några minuter i Driss sällskap så är man såld.
François Cluzet tillhör trotjänarna inom fransk film och gör förstås ett bra jobb här också. Tillsammans bildar de ett fantastiskt radarpar, liksom filmmakarna Olivier Nakache & Eric Toledano tycks vara. Det är lätt att förstå att filmen lockat miljoner besökare, man mår helt enkelt betydligt bättre efter att ha sett den, trots att man inte alltid lyckas håll asig på rätt sida om klichéerna.