Fascinerande om makt

Det är oftast roligt och intressant att se filmer där man dissekerar maktens människor, särskilt om det är personer som trots stort inflytande och långt ämbetsinnehav är relativt okända bakom kulisserna. Den forna FBI-chefen J Edgar Hoover är en av dem som länge borde ha varit föremål för en skärskådning. Clint Eastwood, snart 81 år gammal, visade sig vara rätt person att göra det, särskilt som han fått en storspelande Leonardo DiCaprio i titelrollen.
John Edgar Hoover satt i 48 år som chef för den federala poliskåren i USA, FBI, och var den som byggde upp kåren med en oerhört skicklig politisk fingertoppskänsla. Han var en mästare i retorik och lyckades ta till vara varje tillfälle att stärka FBI:s självständighet och slagstyrka. Samtidigt som han jagade verkliga och inbillade fiender till staten såg han till att ge kåren moderna metoder för att lösa brott.

Ett av skälen till att han fick så fria händer var att han hade ett eget hemligt register med komprometterande uppgifter om många amerikanska toppolitiker. Han ryktades själv vara hotad av maffian med avslöjande om hans homosexualitet, vilket ska ha gjort att FBI aldrig riktigt utredde den organiserade brottsligheten.

Det finns alltså rejält att ta av. Clint Eastwood och manusskrivaren Dustin Lance Garrison har gjort en både inträngande och en episkt historisk film om J Edgar. Man får följa FBI:s utveckling, med särskild tonvikt på kidnappningen av Charles Lindberghs lille son 1932, en händelse som Hoover utnyttjade till at få överstatliga befogenheter. Samtidigt visar Eastwood upp Hoovers privatliv. Eller brist på snarare.

Han verkar ha lagt ned det mesta av sin vakna tid på byrån. Omkring sig hade han sin personlige assistent Clyde Tolson, som här tydligt framställs som Hoovers kärlek, om än aldrig fysiskt utlevd, och personliga sekreterare Helen Gandy (Naomi Watts), som han först friar till men efter hennes nej anställer. En rolig episod är när Hoover på tredje daten tar henne med till Library of Congress för att visa upp sitt nya kartoteksystem. Han lär ha varit en mästare på just katalogisering, något som bidrog starkt till FBI:s framgångar.

Eastwood mer än antyder att Hoover ska ha varit ansvarig för båda Kennedybrödernas död, liksom Martin Luther Kings.

Det som griper tag mest i filmen är ändå Leonardo DiCaprios gestaltning av J Edgar. Trots att denne var en av de allra mäktigaste männen i mäktiga USA vågade han aldrig komma ut som bög. Hans mamma ser till att ge honom alltför dåligt samvete för att klara detta fullt ut. Förhållandet till Tolson skildras ömsint, denne spelas fint av nykomlingen Armie Hammer. DiCaprio glänser genomgående och visar än en gång vilken bra skådespelare han är i vettiga roller.

Filmteamets make up-avdelning ska ha en extra eloge också. Den lyckas att få DiCaprio, Hammer och Watts att åldras nästan 50 år på ett naturligt sätt. Överhuvudtaget är också miljöer och tidsmarkörer skickligt hanterade

J Edgar Hoover har skildrats mer eller mindre stort i många filmer, men på något vis känns Clint Eastwoods version som den första riktiga och en slutgiltig sådan.