Fascinerande och egensinnig film

De som satsade på att Apichatpong Weerasethakul skulle få Guldpalmen i Cannes måste ha blivit rika. Det var ett mycket oväntat val av en mycket ovanlig film. Det är lika mycket av en meditation och en livsförsjunkelse som en bioupplevelse, men den fungerar bra så, även om det blir väl lugnt emellanåt.
Filmen följer den njursjuke Boonmee under hans sista dagar, på en gård i provinsen Isaan. Runt middagsbordet samlas släktingar, levande och döda, och sonen Boonsong som varit försvunnen i många år. Denne återvänder som ett slags djungelande med päls och lysande röda ögon.
Tempot är poetiskt långsamt och drömskt medan Boonmee minns tidigare inkarnationer han varit med i, en brokig blandning av bland andra en prinsessa och en ko. I filmen är det inte så konstigt som det kanske låter utan ger på något vis olika sidor av en personlighet.

För stunden oroar sig Boonmee en aning för att hans karma har blivit dålig: han har ju trots viljan att göra gott ändå dödat ett antal kommunister i kriget och inte minst mängder av insekter på sin odling. Han ger på det viset också en dignitet åt allt levande, det kan ju vara någon du känt som återfötts enligt sina gärningar.
Naturen spelar stor i berättandet, både dess väsen och inte minst dess ljud. Apichatpong Weerasethakul har inte lagt någon musik till sin fascinerande film utan förstärker emellanåt de naturliga ljuden. Det ger en spännande effekt.
Vardagsbestyren får också en viktig plats, som om hela tillvaron vore en japansk teceremoni.

Som helhet är det en originell och genomarbetad film av en egensinnig konstnär. Det blir till en filmupplevelse utöver det vanliga utbudet, men det krävs att man kan slappna av på ett aktivt sätt för att tillgodogöra sig innehållet.