Alla som har bevittnat en Springsteenkonsert vet att rockpoeten från New Jersey har en oerhörd passionerad, för att inte säga kärleksfull, relation till sina fans. Denna intensiva relation är en förlängning och naturlig del av själva konstnärskapet. Många av Springsteens texter handlar ju om en förlamande känsla av isolation, kontra en djup längtan efter gemenskap. Under storhetstiden under det sena 70-talet och första hälften av 80-talet var det just denna rörelse från isolation till gemenskap, från bunden till befriad, som Springsteens konserter på ett närmast elektriskt känsloladdat sätt gestaltade.
Även om Springsteen under sina konserter nu för tiden endast stundtals lyckas åstadkomma samma transformativa känsla har drivkraften genom alla år ändå förblivit densamma: Kommunikation. Springsteens konserter är ytterst ett slags gestaltat och ritualiserat samtal.
Därför är det inte särskilt underligt att Springsteen och hans crew valt att göra en dokumentär som handlar om de mest hängivna av artistens samtalspartners - fansen.
Springsteen & I består av material som fansen själva filmat, där de berättar om relationen till bossen. Deras berättelser rymmer allt ifrån dum idoldyrkan till innerliga berättelser om vad Springsteens konst betytt för dem.
Här finns en hel del underhållande anekdoter. Som den om Elvisimitatören som plötsligt blir uppbjuden på scen under en konsert. Eller den sedan länge klassiska historien om den danska gatumusikanten som helt oväntat, mitt på Ströget i Köpenhamn, får Bruce som duettpartner.
Det är dock endast undantagsvis som något verkligt intressant om Springsteens storhet som artist sägs.
Filmens mest rörande inslag är en scen där en man i övre medelåldern berättar hur han upplever Springsteens texter. ”Det är som att bläddra i någons familjealbum”, säger han. ”Människorna blir alldeles levande för den som lyssnar. Man kan känna deras sorger och segrar, till och med doften av deras morgonkaffe”. Sedan, efter en stunds paus, brister han i gråt.
De där tårarna säger något mycket väsentligt om Bruce Springsteens storhet som text-författare, något som de ensidiga hyllningskörer som (åtminstone här i Sverige) föräras i stort sett allt Springsteen gör aldrig lyckas beskriva, nämligen att Springsteen, i ett slags själsgemenskap med författare som John Steinbeck och Flannery O’Connor, är en av de riktigt stora amerikanska berättarna. Och det är framför allt den egenskapen som gör honom till en sådan givande samtalspartner.