Skogen. Den lavrika, risiga barrskogen med klipphällar formade av isen. Där små porlande bäckar snirklar sig mellan stenar och genom mossar för att rinna ut i den öppna skogstjärnen, som tränger bort träden och låter himlen spegla sig i dess vatten. Skogen som täcker cirka hälften av Sveriges yta.
Skogen har en självklar plats i den svenska berättartraditionen. Länge var den allomfattande i människors liv, men med en accelererande urbanisering har den fått ta ett steg bakåt. Staden har blivit människans främsta boplats och skogen har sjunkit tillbaka i medvetandet.
Filmskaparna Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius gör sitt bästa för att återupprätta skogens plats. Redan i deras första film, Flickan, var naturromantiken närvarande, och i deras nya film, Faro, äger nästan hela handlingen rum bland träden. Det här är en berättelse om pappan, dottern och skogen.
Mamman är död, och pappan har dödat en man – varför är oklart. När polisen kommer till huset där de bor så packar pappan och dottern – Hella – sina ryggsäckar. Yxa, presenning, konserver – de tar vad de behöver för att överleva ett tag och ger sig ut i skogen. Skogen som skyddar dem – gömmer dem. Likt Henry David Thoreau i Walden skapar de sig ett nytt hem vid den lilla sjön, där det ”finns hur mycket tid som helst” som Hella säger.
Faro vågar lita på filmen som medium för att berätta sin historia. Dialogen är sparsmakad, i stället byggs sköra men vackra stämningar upp genom musiken, fotot, och skådespelarnas finstämda samspel – både med varandra och den omkringliggande naturen. Ju längre tiden går, och när sommaren börjar övergå till höst, desto mer uppenbart blir det att de inte kan leva frånskilda från omvärlden för alltid. Samtidigt blir det allt svårare för dem att gå tillbaka ju längre de befinner sig vid sjön.
Precis som i Flickan visar regissören Fredrik Edfelt att han har god hand med barnskådespelare. Clara Christiansson är ett fynd som Hella, och både hon och Jakob Cedergren – som spelar pappan – är fenomenala i vad som närmast kan kallas en delad huvudroll. De är ömsesidigt beroende av varandra. Pappan är den enda som kan skydda Hella, och hon är det enda som han har kvar – förutom en dröm om att någon gång kunna köpa en bit land i Faro i Portugal.
Ingen av skådespelarna bjuder på några stora gester, och orden hålls till ett minimum. Men framför allt genom sina ögon ger Clara Christiansson och Jakob Cedergren liv åt sina karaktärer. Hellas långa, tomma, drömmande blickar etsar sig fast i mitt minne.
Trots att Faro utspelar sig under det tidiga 1980-talet, är det någonting tidlöst över historien. Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius tar oss tillbaka till den orörda skogen, som en gång i tiden formade hela samhället vi levde i. Och medan de gör det så etablerar de sig själva som ett par av Sveriges mest intressanta filmskapare.