I "The Monuments men" - som bygger på "verkliga händelser" - handlar det om den grupp konsthistoriker som skickas till Europa i Andra världskrigets slutskede för att rädda så mycket de kan av konstskatterna. De slåss mot klockan, och mot nazzarna som efter Hitlers så kallade Nero-diktat förstör de skatter de roffat åt sig. Och förstås mot ryssarna som bara själviskt vill stjäla vad de hittar som en ringa kompensation för de tjugo miljoner ryssar som dött i kriget.
Jag är kluven inför filmen. Dels är det bra att vi påminns om att det förmodligen största rövargäng som funnits i historien bara ligger drygt 70 år tillbaka i tiden. Dels är det drygt med all denna propaganda som filmen innehåller. George Clooney brukar hålla sig för god för sådant men har tydligen kapitulerat denna gång.
Filmen är gjord med lätt hand trots det ofta tragiska innehållet. Någonstans känns konstgänget ofta nästan som tagna ur Lasse Åbergs "Repmånad" och sättet de snuvar nazzar och ryssar hamnar också där. Schablonerna är många: ryssar är tråkiga och ler aldrig, britter är stela, fransyskor lätta på foten medan amerikaner är osjälviska, trogna och roliga. Allt detta beledsagas av Clooneys speakerröst som talar STORA ord på gränsen till floskler om uppoffring och patriotism, samt Konstens betydelse.
Det som räddar filmen någorlunda är att den berättar om något som inte är så känt - fem miljoner verk sägs ha blivit räddade - och att den har så bra skådespelare: Clooney själv, Bill Murray, Cate Blanchett, Bill Murray med flera. En eloge också för att man försöker hålla i sär språken, alla talar inte engelska här. Det är också hyggligt underhållande berättat.
Hade man bara tonat ned en del av propagandan så hade det varit än betydligt bättre.