Det är som vuxen lätt att se underliggande budskap i “Det regnar köttbullar 2: Den stora matkampen” om matberg, konsumism, förljugenhet och kapitalismen. Men allt finns nog bara i mina ögon för min son ser bara levande mat. Skrämmande sådan, till en början, för att senare mest bara vara gullig. Ja, efter det att den onde uppfinnarlegenden Chesters lögner avslöjats vill säga.
Men låt oss ta det från början. Om den förra filmen handlade om mat som något njutningsfullt så handlar uppföljningen om motsatsen. All mat som Flint med sin uppfinning lyckades framställa ur rent vatten (och som, enligt mig, kunde ha skickats till den svältande delen av världen) ligger nu i drivor och ställer till problem. Chester, som Finn beundrar, anländer till ön för att röja upp. Och befolkning evakueras. Men det som skulle bli gjort i ett nafs drar ut på tiden och Flint blir därför tillbakaskickad på ett hemligt uppdrag, så hemligt att han själv inte vet något om Chesters baksluga syfte.
På ön har allt mångdubblats och det frodiga urtidslandskapet liknar mest en korsning mellan Jurassic Park och Kalles chokladfabrik. Fast här med Tacosauroer, spindelburgare och floder av sirap och sockertoppsberg. Fascinerande förvisso men efter ett tag infinner sig en viss mättnad. Inte minst gällande filmens fyrkantiga, ologiska och klichéfyllda budskap där flickor tycks vara något i det närmaste utrotningshotat. Om de inte är mammor till matbarnen vill säga.
Visst finns här också både humor och charm – och självfallet vinner det goda – men det hindrar inte filmen från att mest bli en rätt blaskig välling.