Ensam längtan i New York

Det är kallt i Steve McQueens New York. Huvudpersonen i regissörens andra långfilm Shame klär sig varmt i oklanderligt skuren rock och halsduk, men tillvaron han kryssar fram igenom är en klinisk kulissvärld i blåaktig ton där inget bortom nästa utlösning betyder något.

Michael Fassbender gör rollen som Brandon Sullivan, en 30-nånting yuppie på Manhattan med odefinierat yrke vars liv enbart kretsar kring innehållslöst sex. Han köper prostituerade, onanerar hemma i duschen och på jobbtoaletten, ser porr på arbetsdatorn och hemma när han äter middag, han raggar upp tjejer på barer och har sex med dem på vägen hemåt, bara för att sedan onanera igen innan han går till sängs. Han lever för att knulla, men är samtidigt fullständigt apatisk när akten genomförs.

Då hans yngre syster dyker upp ställs tillvaron på ändå. Den utåtagerande Sissy provocerar genom sin intensitet fram en reaktion hos storebrodern. Men räcker det för en allvarligt menad förändring?

Shame är en vacker film, som med distanserat men säkert öga skildrar den totala ensamhet man kan känna i en storstad där allt finns inom räckhåll men ingen verkar gå att nå.

Porträtten av huvudpersonerna är avskalat, att syskonen Sullivan haft en tuff uppväxt står klart men varifrån deras trasighet kommer förklaras aldrig, vilket känns befriande. Fotot är därtill utsökt med genomgripande långa tagningar där kameran bara fortsätter rulla utan klipp så att man några gånger finner sig sitta och stirra på duken med lätt andnöd. Sexscenerna, som trots filmens ämne är förvånansvärt få bortsett från en veritabel orgie framåt slutet, är ungefär så grafiska som det går att föreställa sig utan att det blir ren porr.

Felfri är filmen inte. Att Brandon är djupt nere i ett sexmissbruk och är rädd för verklig närhet förklaras lite väl övertydligt när han försöker sig på en riktig dejt och misslyckas kapitalt, och systern Sissys roll ligger farligt nära klyschan "kvinnligt yrväder som får mannens pansar att krackelera" för att det ska kännas helt bekvämt, men det vägs å andra sidan upp av att Carey Mulligan är utsökt i rollen.

Den otvetydige stjärnan är dock Michael Fassbender. Visst har det gått inflation i män som agerar genom att vara tysta på filmduken på sistone, men Fassbenders stenansikte uttrycker sådan längtan efter självutplåning när han vältrar sig i sin skam att det gör ont att se.