En poänglös nyinspelning

Åh, nyinspelningar. Jag hatar att vara en gnällspik och muttra över cyniska Hollywoodmoguler som bara tänker på pengar och cyniskt pumpar ut nya varianter av beprövade kort. Ja, Hollywood är cyniskt och nyinspelningar handlar i regel om lätta pengar, men å andra sidan skulle dagens unga aldrig leta upp de äldre, ofta rent tekniskt nattståndna originalfilmerna på egen hand. Vill jag att den yngre generationen ska ta del av historier som jag själv gick i gång på som 15-åring är nyinspelningar, remakes, reboots eller reimaginations (kärt barn har många namn) den enda vägen. Och det kan ju bli bra – se bara Christopher Nolans Batmantrilogi.

Men Total recall i 2012 års tappning är tyvärr ett exempel på en riktigt meningslös nyinspelning. Handlingsmässigt befinner vi oss ännu längre bort från den av många helgonförklarade sci fi-författaren Philip K Dicks originalnovell än Paul Verhoevens film från 1990 då Arnold Schwarzenegger och Sharon Stone gjorde huvudrollerna. Av den tvehågsenhet som originalet innehöll kring verklighet kontra fantasi finns heller knappt något kvar. Raka rör är vad som gäller både bildligt och bokstavligt, eftersom mycket av handlingen kretsar kring en tunnel som dragits genom jorden så att Australien åter kan användas som koloni för herrefolket i Storbritannien. Glöm originalets koloni på Mars således.

Colin Farrell klarar sig okej i huvudrollen som den vilsne fabriksarbetare som när han köper ett minnesimplantat upptäcker att han bär på äkta minnen av att ha varit hemlig superagent, varvid helvetet brakar löst. Även Kate Beckinsale är bra som hustrun som spelar dubbelt och får leda jakten på sin make när denne flyr undan regimen.

Men vad hjälper habila skådespelarinsatser när allt annat känns så hopplöst utslätat och förenklat. Nej, Total recall anno 2012 lär inte göra något djupare avtryck i populärkulturhistorien.