En mästerlig krigsfilm

Det börjar med en småvajande solrosåker i strålande solsken. Det slutar med samma åker, men då står det en stridsvagn i den. Vägen dit har varit lång och vidrig. . . .
Filmskaparen Samuel Maoz var själv med i en stridsvagnsbesättning när Israel invaderade Libanon. Det märks, hans utmärkta film bär det självupplevdas prägel. Varje krigsfilm är ju nu för tiden en antikrigsfilm, men det är extra tydligt här. Här finns inga hjältar, ingen patriotism, ingen annan tanke än att överleva och det kamratskap som kommer sig av att tillsammans dela en sådan tanke.

Vi möter en stridsvagnsbesättning, fyra personer inuti en dödsmaskin som från insidan mest liknar en rostig container, ombyggd hemma till att ta sig framåt. Upplevelsen är högst klaustrofobisk, liksom besättningen lämnar aldrig biopubliken fordonet. Utblickarna får göras genom kikarsikten och tittspringor. Det gör att man så gott som det är möjligt får känslan av att vara med i vagnen. Bara toalettbestyren i en så liten miljö överskrider vida den i en aldrig så liten segelbåt.
Man blir också snabbt bekant med de inblandade, får en pusselbit till deras liv innan kriget här och var. De kommer från ett hyggligt demokratiskt liv innan och har svårt att bara acceptera att någon är mer lämpad än de själva att bestämma hur de bäst ska utföra sitt uppdrag och helst leva vidare också. Fyra unga, osäkra män - som helst vill kunna skicka meddelanden hem till mamma att de fortfarande lever - i ett livsfarligt fordon är ingen bra kombination. Det är också en helt annan sak att skjuta på levande mål när man tidigare bara övat på tomma tunnor.

Inte får de någon riktig guidning av den mer traditionellt stridsvane officeren som leder operationen utanför stridsvagnen. Eller heller för den delen av stridsledningscentralen som långt bortifrån skickar order över radion, omöjliga att utföra. Till slut är man helt vilse inne i fiendeland. . .
Samuel Maoz skildrar det hela med en konstnärlig blick för oväntade bildvinklar och fyndiga lösningar. Han kan spegla ett sotstrimmigt ansikte i en oljefläck så att det blir skön bildpoesi eller bara låta ljussättningen bli till självändamål. Självklart väjer han inte för det våldsamma eller det djupt tragiska. Det gäller såväl civila offer som egna förluster eller behandlingen av fångar.

Det är en berättelse som mera handlar om att uppleva och känna än att analysera. Liksom i den lysande, animerade, israeliska filmen Waltz with Bashir är det i grunden en uppgörelse och en omvärdering av israelisk "utrikespolitik" som fler krigförande länder borde ägna sig åt, särskilt när resultatet är så mästerligt som detta. När kommer filmen om Sverige i Afghanistan?