Redan 2009 började regissören Kari Anne Moe att följa fyra ungdomar från fyra olika ungdomsförbund i Oslo. Sana tränar sig på att debattera, Henrik gör sitt bästa för att bemöta kritiska frågor om Fremskrittspartiet, Haakon försöker komma in i kommunfullmäktige och Johanne siktar på ett jobb inom FN. Av naturliga skäl blev den här dokumentären inte riktigt som den skulle. I juli 2011 tog Johanne båten till Utöya. I vad som känns som helt overkliga bilder sveper kameran över en tältcamping. Ett sjudande dansgolv. Det är så svårt att greppa att flera av de skrattande och dansande ungdomarna på bilderna inte finns längre.
Innan kamerateamet lämnar ön filmar de när Johanne ringer hem "för att berätta att hon lever". I en spelfilm hade det här varit en klyscha, ett säkert tecken på att något dåligt kommer att hända. Helt ofattbart.
Senare följer årets starkaste scen när Johanne, som överlevde, öppnar sig framför kameran. Att många tidigare scener känns för regisserade är förlåtet när man får ta del av hennes berättelse. Det gör ont i hela kroppen och man känner sig så otroligt maktlös. Även om detta är en kärleksförklaring till demokratin och en hyllning till ungdomen och en ljusnande framtid är den bestående känslan inte hopp. Bara frustration.
Jag hoppas att Moe återvänder till de medverkande om några år och följer upp den här filmen. Det känns nödvändigt.