1960 kidnappas nazisten och krigsförbrytaren Adolf Eichmann i Argentina av israeliska säkerhetstjänsten. Året därpå ställs han inför rätta i Jerusalem, och tidningen The New Yorker skickar den tysk-judiska statsvetaren Hannah Arendt – som själv flydde från ett interneringsläger innan kriget – till rättegången som reporter. Hennes rapportering blir dock kontroversiell. Hon försöker förstå hur en under rättegången till synes normal och betydelselös person kunde ha gjort sig skyldig till några av mänsklighetens grymmaste brott.
Arendt beskriver vad hon kallar ”den banala ondskan” och menar att Eichmann var en person som under naziregimen förnekade sig rätten att göra moraliska omdömen, och bara följde order. Arendt diskuterade även hur judiska ledare på olika sätt samarbetade med nazisterna. Efter publiceringen i The New Yorker anklagades Arendt för att försvara Eichmann, och lägga skulden för förintelsen på offren.
Det är rapporteringen från Eichmann-rättegången och stormen som följde som står i centrum för Margarethe von Trottas biografiska film. Det är en historia som är väl värd att berätta, och som fungerar som en utmärkt historielektion (särskilt med de inklippta autentiska, svartvita bilderna från rättegången). Dock är det mycket i personen Hannah Arendt som förblir oförklarat. Vad gjorde att hon försökte se bortom monstret Eichmann, och vad gjorde henne modig nog att stå upp för sin tolkning trots att den orsakade henne så mycket lidande när forna vänner vände henne ryggen? Något von Trotta verkar finna betydelsefullt, men aldrig förklarar, är Arendts kärleksrelation med hennes forna professor – filosofen och nazi-sympatisören Martin Heidegger. Trots att filmen återvänder till deras förhållande flera gånger, lyckas den aldrig klargöra – eller ens spekulera i – vilken roll relationen spelade för Hannah Arendt senare i livet.
Även om Barbara Sukowa gör en bra och återhållsam tolkning av titelpersonen, så är det flera biroller som överspelar. Särskilt redaktionen på The New Yorker blir något av en oavsiktlig satir, där den goda och onda journalisten bråkar med varandra om Arendts artiklar. Det blir lite väl enkelt – vilket är synd – för var det något som den riktiga Hannah Arendt inte gjorde, var det att hitta enkla förklaringar.