Fråga: Hur går det att göra film av en musikal som har spelats mer än 15 000 gånger under drygt 25 år, och som i sin tur bygger på en episk roman på närmare 2 000 sidor i originalversion, och som har filmatiserats åtskilliga gånger? Svar: genom att göra den större, större och större.
Tom Hooper har gjort precis det med Les Misérables. Det är något av en sjungande tsunami som väller fram i jakt på rättvisa och revolution i 1800-talets Frankrike. Och trots att jag genom åren har byggt upp ett relativt stort inre motstånd mot såväl Russell Crowe som musikaler, blir jag här till slut tvungen att kapitulera.
Men vi tar det från början. Les Misérables (romanen skriven av Victor Hugo) är berättelsen om Jean Valjean (Oscarsnominerade Hugh Jackman) som efter 19 års straffarbete - fem för att ha stulit en bit bröd åt sin svältande systerson och resten för att ha försökt fly - blir villkorligt frigiven. Valjean har ingenstans att gå och tvingas leva på gatan, och överlever genom att stjäla. Han blir tagen på bar gärning när han stjäl silver från en biskop, som dock förlåter honom. Då bestämmer sig Valjean för att han ska börja ett hederligt liv, och avviker från sin övervakning för att skaffa sig en ny identitet.
Fångvaktaren Javert (Russell Crowe) svär att han ska göra sin plikt, och aldrig ge upp förrän han åter har satt förbrytaren Valjean i fängelse. Därmed börjar en katt-och-råtta-lek där Javert jagar Valjean i två dramatiska decennier av Frankrikes historia. Allting börjar 1815, när monarkin åter tagit makten, och Javert och Valjean kommer att stå på olika sidor under den misslyckade studentrevolutionen 1830.
Redan från första scenen - där vi får se hundratals fångar för hand dra in ett jättelikt fartyg som har gått på grund - står det klart att storleken kommer att ha betydelse. Kameran går så nära Hugh Jackmans och Anne Hathaways ansikten när de sjunger sina solonummer, att det känns som att jag sitter i deras knän och tittar upp på någon gudagestalt som har uppenbarat sig på vita duken. När de arga, unga och sjungande studenterna tar till barrikaderna i Paris är den röda vajande fanan så storslagen att det blir svårt att förstå varför inte alla skulle vara beredda att offra livet för den.
Att se Les Misérables är en omtumlande upplevelse. Filmen är större än bioduken, och jag lämnar salongen med kampsånger i huvudet och romantiska drömmar om revolution och kärlek. Samtidigt finns där nästan en gnagande känsla av oförrätt, som att filmen har vunnit mitt gillande genom ren råstyrka. Det är som att bli blixtförälskad i den sötaste tjejen på krogen. Allting annat försvinner för ögonblicket, men frågan är om känslorna kommer att bestå efter att svallvågorna har lagt sig?