Till en början vet jag inte vad jag ska tycka om Only lovers left alive, Jim Jarmuschs utflykt i den redan överexploaterade vampyrgenren. Å ena sidan är den en fantasi som sprungen ur en ung, spleenanfrätt och guldåldersdrömmande humaniorastudent med bildningskomplex. Å andra sidan – den där spleenanfrätta humaniorastudenten bjuder på mycket, ganska rolig självironi.
Ett är i alla fall säkert: Filmen är perfekt castad. Tom Hiddleston gör en lysande tolkning av Adam, en genial musiker som på 1700-talet gav bort stycken till Schubert och som nu ägnar sig åt deppig rockmusik. Och Tilda Swinton! Hon är om möjligt ännu bättre i rollen som den snabbläsande allvetaren Eve. Tillsammans gestaltar de den månghundraåriga kärlekshistorien med drakonisk perfektion: sensuellt, gulligt, oupphörligt engagerande.
I vanliga fall bor Adam och Eve isär, han i Detroit och hon i Tanger (de har väl genom historien lärt sig ett och annat om hur man håller ihop en relation). I filmen möts de dock för en tid i Adams kråkslott. Nätterna fördriver de med att sippa blod och åka på vampyrseightseeing (de kollar bland annat in Jack Whites hus), på säkert avstånd ifrån de vidriga ”zombierna” – det vill säga oss vanliga dödliga.
Men ack det som varar. Den sköna tillvaron hotas när Eves gränslösa lillasyster Ava en dag kommer på besök. Hon visar sig nämligen inte alls ha samma skrupler som de andra när det kommer till kosthållningens logistik. Only lovers left alive är en film utan verklig riktning, men till bristningsgränsen full av odöda darlings. Sekvensen med Ava framstår snarast som ett dramaturgiskt alibi, en eftergift för att behålla publiken kvar i stolarna. Helst skulle nog Jim Jarmusch likt huvudpersonerna vilja bosätta sig i de där nattliga stämningarna, i den deppiga rockmusiken och de coola retrogrejerna.
Filmen besegrar till sist min inledande skepsis. Inte bara på grund av skådespeleriet. Det handlar inte heller om det där självironiska leendet som filmen stramas upp i. Tvärtom – filmens verkliga styrka är just det pubertala, som parallellt med ironin omfamnas så helhjärtat och uppriktigt övertygande att jag till sist måste nicka instämmande. Jag charmas av självhävdelsebehovet, det där maniska och lite fåniga refererandet till litteraturhistorien. Jag charmas till och med av den ytliga dystopiska samtidsbilden: det blir bara sämre och sämre, människor krigar och bråkar och knarkar och det var bättre förr.