Det är ett ämne som aldrig verkar upphöra att fascinera. Den gamla nazistförbrytaren som lever ett normalt liv i en småstad där ingen känner till hans identitet. När han avslöjas hamnar plötsligt den mest ofattbara ondska mitt i den oskuldsfulla idyllen. I Tyskungen gäller det Fjällbacka, den lilla kuststaden som Camilla Läckberg redan har utsatt för så många bestialiska mord.
Förutom att vi kan historien om nazisten, så kan vi även konceptet med svenska deckarfilmer. En rad filmer görs av någon bästsäljande författare, där en och eller par går upp på bio, medan resten släpps direkt till tv. Det är oftast kvantitet snarare än kvalitet som räknas i dessa produktioner, och Fjällbackamorden är inget undantag.
I Tyskungen gör Claudia Galli Concha vad hon kan för att få liv i författarinnan och hjälten Erika Falck, som börjar gräva i sin nyss bortgångna mammas förflutna; någonting har bekymrat modern hela livet. Mysteriet fördjupas när Erika Falcks okända halvbror blir mördad lika snabbt som han kliver in på scen.
En historia börjar nystas upp som tar oss tillbaka till andra världskriget och motståndsrörelsen, och till ondskan som plötsligt fanns där i Fjällbacka. Tillbakablickarna är filmens behållning, men det är inte någon nerv eller entusiasm i filmskapandet. Det är aldrig någonting som rycker tag eller skaver eller sticker ut, vilket kanske inte är så konstigt när planen redan från början var att göra tio tv-filmer och två biofilmer. Ordet dussindeckare har sällan känts så passande.