Dolly Parton omvärderad

Genom decennierna har countryikonen Dolly Parton avfärdats som en kokett och plastikopererad kitchdrottning. Men på senare år har hon blivit omvärderad. Många - inte minst unga kvinnor - har upptäckt hennes humor, hennes låtskatt och hennes förmåga att ha total kontroll över sin egen karriär.
Jessica Nettelblads film tar avstamp i en svensk hyllningskonsert till Dolly Parton, men hon stannar inte där, bland scenadrenalin, smäktande duetter och blonda peruker. I stället vänder hon strålkastarljuset mot fyra av sångerskorna - Nina Persson, Helena Josefsson, Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén - och konsertarrangören, musikern och producenten Gudrun Hauksdóttir.
I samtal dem emellan och i djupdykningar i vart och ett av deras liv får vi höra berättelser om rockstjärnekarusellen, alkoholism i familjen, föräldrar som sviker, att komma ut som lesbisk, chockartade cancerbesked och längtan efter barn. Eftersom alla blottar sig lika mycket känns det aldrig kladdigt eller för intimt, utan allmängiltigt och modigt. Det blir tramsigt ibland, snusförnuftigt ibland, men för det mesta angeläget och värmande.

Här finns också en del oförglömliga scener, som när Robyn och Nina Persson countryjammar på ett hotellrum, eller när Gudrun Hauksdottir och hennes vuxna dotter diskuterar hur hon egentligen var som mamma (ett bevis på att verkligheten kan se ganska olika ut, beroende på vem man frågar). Dolly är närvarande som en god fé, och i ett lite styltigt möte med Nina Persson. Finast blir det när man leker med kontraster, som när både Dolly och Helena Josefsson sjunger låten Jolene - den ena på stor scen iförd lila glitterklänning, den andra avskalat vackert i badkaret.
En av Nettelbladts ambitioner har varit att lyfta fram kvinnliga förebilder, och i en stadig ström av så kallade tjejfilmer är Jag är min egen Dolly Parton ett välkommet alternativ. Morgondagen skulle se ljusare ut om bara ett enda tjejgäng valde den här rullen framför valfri klichéstinn romantisk komedi.