Politik är komplext och fullt av motsägelser. På vita duken däremot blir politik lätt ett propagandistiskt fyrverkeri där allt som eventuellt kan störa själva tesen tonas ned eller sopas under mattan.
Stefan Jarls Godheten inleds med att mörka moln hopar sig över horisonten till suggestiv musik. Sedan kommer ett av Olof Palmes snyggaste tal, det på partikongressen 1975 då han på sitt mycket välformulerade och engagerande sätt definierade människovärde och demokrati, och sedan kopplade det till sitt eget parti och folkhemstanken. Därefter: nutida tidningsrubriker om kapitalister som roffar åt sig.
Redan där är jag både förförd och irriterad på samma gång.
Den älskvärde skådespelaren och arbetargrabben från Göteborg, Thommy Berggren medverkar både som sig själv och som "den girige", en hämningslös egoboostare och mångmiljonär som sitter i sportbilar och skrävlar om sin egen förträfflighet.
Mycket av det som 75-årige Thommy Berggren säger är sunt och självklart, exempelvis när han pratar om sjuka bonusar hos ett bankfrälse. Men han gör också svepande beskrivningar av ett varmt och vänligt gammalt folkhem som han menar har ersatts med kompakt iskyla.
Förr i tiden kunde man gå och låna en kopp socker av grannen, får vi veta. I Alliansens Sverige finns det ingen sådan samhörighet kvar. Det är bara jag, jag, jag.
Det är en stark bild. Men den kan också ha med annan samhällsutveckling att göra. Många av dagens sociala kontakter sker över nätet. Den gamla kärnfamiljen med mor- och farföräldrar i närheten har minskat i betydelse. Ensamhushållen är fler än någonsin. Bostadskvarter som tidigare hyste hemmafruar och barn dagtid är i dag tomma sovstäder. Det är inte 1975 längre.
De flesta som exempelvis har besökt kapitalismens högborg USA vet att där är företeelser som grannsamhörighet, sociala aktiviteter i närområdet och allmän artighet betydligt vanligare än här.
Så där skulle jag kunna fortsätta hur länge som helst, att i ena stunden applådera och i nästa komma med invändningar som nyanserar bilden, men sådana är inte Stefan Jarl särskilt intresserad av.
I stället träffar han pedagogiska nationalekonomer och analytiker som alla förklarar den globala kapitalismens kris och inneboende sjukdomar. Sverige beskrivs som ett korrumperat land i fritt fall.
Sedan intervjuar Stefan Jarl en läkare som visar vidriga bilder på brottsoffer. En man har en pung stor som ett bowlingklot, svart och uppsvullen efter en välriktad spark. Någon annan har ett köttigt hål i huvudet och en tredje har en kniv kvar i bröstet.
Titta vad högerpolitiken gör med oss människor, tycks Jarl vilja säga. Själv tycker jag bara att det är ett onyanserat effektsökeri.
I samma stund inser jag dock att jag begär alldeles för mycket av den här filmen. Den är inget journalistiskt reportage där motsatta sidor får komma till tals, utan en politisk partsinlaga, eller propaganda om man så vill.
I det avseendet är Godheten en högeffektiv lågbudgetfilm.