Den viktorianska eran i Storbritannien har rykte om sig att vara en mycket pryd tid. Det sägs att man till och med satte tyg på bordsbenen för att inte leda tankarna in i otukt och omoral. Samtidigt fanns det fler bordeller än någonsin och syfilis och gonorré flödade.
Det var också en tid när överklasskvinnor, missnöjda med ett otillfredsställande sexliv och allmän leda, fick diagnosen ”hysteri”. Naivt eller medvetet ingick det i behandlingen av detta symptom att läkaren framkallade orgasm, detta utan att man ansåg det vara en sexuell handling!
Men eftersom detta var ett slitsamt arbete för läkarna uppfanns den första vibratorn på 1880-talet. Detta åtminstone om man ska tro på denna trivsamma brittiska feel good-film.
Den idealistiske läkaren Mortimer Granville får sparken från sjukhus efter sjukhus då han vill förbättra vården för de fattigaste. Till slut får han genom slumpen arbete på en mottagning där en doktor Dalrymple botar hysteri på det vedertagna sättet. Mortimer blir kär i dottern Emily och utlovas en framtid på mottagningen, särskilt som han visar sig ha det rätta ”handlaget”.
I periferin till att börja med finns också Emilys syster Charlotte som är en rebellisk och idealistisk person som vigt sitt liv åt att bekämpa orättvisor, speciellt de som har udden mot fattiga och kvinnor. Vilket på denna tid tycks vara det mesta. Mortimer blir milt sagt berörd och omskakad …
Bäddat alltså för ett kärleksdrama mot en historisk fond där eleganta aftontoaletter kontrasteras mot smuts och elände. Vi har sett det förut. Nytt här är Mortimers bäste vän och välgörare lord Edmund St John-Smythe, ivrig tillskyndare av nyheten elektricitet. Av en händelse upptäcker Mortimer vilken välgörande effekt vännens uppfunna elektriska dammvippare har på hans värkande händer. En idé föds, och vips iväg till mottagningen.
Filmen är gjord i samma blandning av humor och medkänsla som till exempel King’s speech härom året. Det för den tiden något ekivoka ämnet tas väl om hand och det känns att det är en film som vill just gott. Det är extra roligt också att handlingen fokuserar på kvinnlig sexualitet – även om de inblandade knappt verkar förstå det.
Kärlekshistorien/historierna är också fint fångade, med förvecklingar och missförstånd. Den glödande kämpen Charlotte spelas fint av Maggie Gyllenhaal och den något försagde Mortimer görs träffsäkert av Hugh Dancy. Även övriga tolkningar kännetecknas av det sedvanligt fina brittiska skådespeleriet, regissören Tanya Wexler har gjort ett gott jobb.
Hysteria är en film som bjuder på skratt, romantik och engagemang, om än inte alltför djuplodande.