Berättelsen inleds med en snabb rekapitulation av hur Josh (Rafe Spall) och Nat (Rose Byrne) träffas, blir förälskade, gifter sig och efter nio månader hamnar hos en relationsterapeut. Där får vi följa deras liv tillsammans i tillbakablickar. Här missas inga av de situationer som manusförfattare älskar: jättebröllop, julfirande hos svärföräldrar, möte med före detta, firmafest, jobbflirt, o s v...
Det blir till ett tillstånd där man som biobesökare varken kan se hur de ska kunna fortsätta eller bryta upp. Så för en stund blir det riktigt spännande om hur regissören ska lösa det hela. Eftersom det på något sätt är själva drivmotorn ska det inte avslöjas här hur det går, även om det kliar i fingrarna.
Det är annars en ojämn film som velar en del fram och tillbaka. Den har en del scener som är riktigt roliga, särskilt Stephen Merchant från The Office får vara riktigt härligt odräglig, även om han blir ganska tröttsam i längden. Ett av problemen är också att Josh och Nat aldrig känns så där riktigt förälskade. Spall och Byrne hittar sällan den där riktiga kemin, vilket ju i och för sig är en del av själva idén med filmen. Hunken Simon Baker som kommer in och stör spelar ju sällan något annat än sig själv, här liksom i tv-serien The Mentalist. Anna Faris kommer undan lite bättre.
Som helhet, jo, visst är det underhållande även om det känns lite väl ansträngt och segt vissa stunder. Men det är svårt att göra komedier, så vi får väl uppmuntra de som ändå försöker, mer halvfullt än halvtomt.